En rund rörlig litet ranglig skiva föreställer kanske universum på Dramatens Lilla scen. Några skärmar bildar de väggar på vilka kanske rymd och stjärnhimmel projiceras i Carolina Frändes kammarspelsartade tolkning av Bertolt Brechts och Margarete Steffins ­­– Brecht skrev sällan sina pjäser själv, utan helst i samarbete med kvinnor, allra helst älskarinnor – Galileis liv. På skivan står ofta ett teleskop och Galilei sitter ofta på dess kant.

                      Pjäsen skrevs i exil 1938 i Svendborg i Danmark, och fick premiär i Zürich 1943. I USA bearbetades den i samarbete med Charles Laughton och hade amerikansk premiär i Los Angeles 1947. En tredje version följde på 1950-talets Berliner Ensemble med Ernst Busch i huvudrollen. En filmklassiker tillgänglig på YouTube är Joseph Loseys färgrika tolkning med Chaim Topol från 1975.

                      När Alf Sjöberg iscensatte pjäsen på Dramaten 1974 med Toivo Pawlo i titelrollen var femtiotalet aktörer engagerade för alla rollerna i Brechts historiska skådespel om renässansforskaren Galileo Galilei (1564–1642) som empiriskt bevisade Kopernikus radikala idé att jorden kretsar kring solen, i stället för tvärtom, som man kanske skulle kunna tro. Genom avbön undgick han Giordano Brunos grymma öde att bli bränd på bål på Campo dei Fiori i Rom. För Brecht är det viktigt att rollfiguren inte bara är en hjälte. Vetenskapens uppgift är inte att nå oändlig vishet, utan att sätta gränser för de oändliga misstagen. Alltså låter han Galilei beklaga dem som behöver intellektets hjältar. Alltså låter han Galilei vällustigt älska mat, särskilt gåslever, och dryck.

                      I pjäsens fokus står konflikten mellan vetenskapsmannens tvivel och sanningssökande och den politiska makten, i Galileis fall den katolska kyrkan och viss mån de italienska furstarna. Hos Brecht är pjäsens katolska kyrka givetvis en mask för andra och på 1930-talet farligare makthavare. Som bekant är denna konflikt icke helt inaktuell idag heller. Det är synd att Frände inte knutit mera an till pjäsens just nu akuta aktualitet.

                      Staffan Göthe spelar huvudrollen dovt och litet brustet med beundransvärd intensitet. Enkelt gråklädd med käpp i hand och kärv uppsyn deklamerar han med nyanserad inlevelse de retoriskt lysande monologerna och går i uppriktig känslofylld dialog med medaktörerna. Det är många år sedan vi kunde glädjas åt en lika imponerande röstbehandling av en manlig skådespelare på nationalscenen. Men hos Frände, i motsats till hos Losey, är Galilei aldrig riktigt medelålders och aldrig en riktig vällevnadsman. Frände har föredragit att inleda pjäsen med slutmonologen och fått de legendariskt svårflörtade Brechtarvingarna att acceptera detta.  Föreställningen blir därmed retrospektiv: en åldrad Galilei återupplever sitt vetenskapliga livs historia.

                      In på scenen kommer Gustav Berg som Galileis lydige adept Andrea Sarti och Lotta Tejle som Andreas ömma moder och Galileis hushållerska. Sirham Shurafa spelar den ytterst otacksamma rollen som Galileis våpiga dotter Virginia, som helst vill gifta sig. Thérèse Brunnander och Christopher Svensson inleder sina äventyr på scenen som bifigurerna Fulganzio och Federzoni. De fem aktörerna är sedan ensamma om att gestalta alla rollerna och Dramatens personal måste gratuleras till att blixtsnabbt och utan långa pauser klä om de fem för ständigt olika, oftast lustigt pregnanta, figurerna.

Greppet gör det, naturligt nog, svårt för publiken att skilja mellan rollfigurerna. Ensemblen föredrar, som så många inom svensk teater, att mer betona det burleska och groteska än det allvar som faktiskt finns i Brechts pjäs. I synnerhet karikeras prelaterna, vilka genomgående utstyrs i kardinalrött. Särskilt underhållande är Lotta Tejle, exempelvis när hon kläs ut till påven Urban VIII (f.d. Barberini) i full ornat. Det är som om Göthes torra reflekterande introverta allvar ensamt stod för förnuftet i en av löjliga kyrkomän befolkad värld. Hos Brecht finns inslag av marknadsgyckel; hos Frände urartar detta till karnevaleska paroxysmer. Så enkel har världen aldrig varit!

En gång i tiden var Aristoteles skrifter fasta auktoriteter också inom naturvetenskapen och kyrkans lära en värdig motståndare till Galileo Galileis Discorsi, det manuskript rollfiguren med värdighet också hos Frände överlämnar till sin unge adept Andrea Sarti.

   Roland Lysell

==

Dramaten, Lilla scenen, Stockholm

Galileis liv (Leben des Galilei)

Av: Bertolt Brecht och Margarete Steffin

Översättning: Ulrika Wallenström

Regi: Carolina Frände

Dramaturgi: Joakim Sten, Irena Kraus

Koreografi: Catharina Allvin

Musik: Hanns Eisler.

Scenografi, ljus: Karl Svensson.

Kostym: Charlotta Nylund.

Ljud: Niclas Anderstedt Lindgren.

Peruk, mask: Nathalie Pujol, Melanie Åberg

Medverkande: Staffan Göthe, Thérèse Brunnander, Gustav Berg, Siham Shurafa, Christoffer Svensson, Lotta Tejle

==

Premiär den 13 oktober 2022

.