Med sin djärva iscensättning av Henrik Ibsens Ett dockhem fullbordar regissören Anna Pettersson det heliga sjutalet vad gäller dockhemsiscensättningar på nuvarande Dramaten. Först ut var Gustaf Linden 1925 med Harriet Bosse, sedan följde Per Axel Branner med Gunn Wållgren 1962, Frank Sundström med Bibi Andersson 1972, Ingmar Bergman med Pernilla August 1989, Sofia Jupither med Anna Björk 2007 och Benoit Malmberg med Julia Dufvenius 2012. Störst succé gjorde Sundström och Bergman. Mest imponerande lär norska Tore Segelcke, som gästspelade 1939, ha varit och salig Elise Hwasser var förstås i farten långt innan Dramatenhuset byggdes, liksom Eleonora Duse, Johanne Dybvad och många andra aktriser på många andra scener. Många av oss har läst pjäsen i skolan eller stapplat oss fram som Krogstad eller doktor Rank i amatörföreställningar.

                      Men det är inte så ofta åskådaren vill jämföra med föregångarna när han/hon ser Anna Petterssons dockhem, snarare går tankarna till Robert Wilsons formstränga och dekonstruktiva Ett drömspel på Stockholms Stadsteater 1998. Anna Pettersson inleder med att låta Torvald och Nora sjunga H.C. Andersens och Edvard Griegs ”Jeg elsker dig” i duett, vilket inte står i pjäsen. Den genomgående imponerande scenografin bygger på ett slags vridbara små runda platåer med idylliska vardagsrums- och arbetsrumsmöbler. Vackert tidstypiskt! Under denna afton gestaltas inte Ett dockhem som intrig, utan Ett dockhem som tillstånd.

                      Så kommer öppningsscenen med ett farsartat dörrspringande. Nora, suveränt och modigt tolkad av nyutexaminerade Manuela Gotskozik Bjelke, möter i tur och ordning tre versioner av maken, bankdirektören Torvald Helmer, en äldre (Per Svensson) som spelar klassisk komedi, en medelålders (Hannes Meidal) som spelar med eftertänksamt dramatiskt djup och en yngre mer förstående, lätt romantisk och nedtonad (Joel Valois). För alla tre, identiskt välklädda i kostym med lång kavaj, är den ståtliga Nora i mörkblått glänsande siden med turnyr en liten lärka eller ekorre. Repetitionen blir som en grammofonskiva som hakat upp sig.

                      Hämtade från farsen är också de tre fru Linde, tolkad av aktriser med olika tjocklek, vilka efter paus bryter ut i en våldsam men välkoreograferad dans, där deras tunna eller groteskt hängande barmar blottas. De är alla klädda i långt ärtgrönt, men utan turnyr. Hembiträdet med sopkvast är sexdubblat, men Krogstad är bara en (Pierre Wilkner), som gravt rättshaveristiskt likt en gubbe-i-lådan reser sig bakom Nora i den runda rosa soffmöbeln och domderar.

                      Referenserna till Noras förfalskning av den döde faderns namnteckning är få och den som händelsevis skulle vara obekant med pjäsen förstår nog inte riktigt varför Nora behandlas som hon gör. Vad värre är, är att också den berömda slutuppgörelsen, när Torvald visat att han efter att först ha förskjutit Nora på grund av förfalskningen och sedan tagit henne till nåder när han fått veta att Krogstad inte tänker avslöja Noras brott, är struken. Det är som om Anna Pettersson tröttnat när vi kommit till sista akt. Här spränger Nora bara en pappersdörr och går ut.

                      Kanske väntar sig Anna Pettersson att ingen förstår vad det vidunderliga är idag, det vill säga den älskandes förmåga att likt en gång Kristus ta på sig den andres, i detta fall den älskades, skuld?

                      Men roande är det! Speciellt nöjesfältsscenen med en snurrande scen med en karusellhäst. Musiken med melodier av Schubert, Verdi, Chopin, Liszt med flera och en vild tarantella är sammanställd av Gustave Blund. Den är ett äventyr i sig.

                      Ett särskilt djup, som kontrast till farsen, röjs i Marie Göranzons vackert inkännande tolkning av doktor Rank, här inte så mycket en homosocial vän till Torvald, som Noras förtrogne. Stillsamt bekänner Rank sin hittills hemliga kärlek till Nora, som helst inte vill höra på, och röjer i dunkla ordalag att hen snart skall dö. En lustig effekt är Ranks knarrande med skorna när hen gör sorti. Anna Pettersson låter Nora frontalt inför publiken hålla en slutmonolog om att hon inte är en del av en gemenskap utan irrar bland främmande människor. Detsamma gäller doktor Rank.

                      Precis som Anne Tismer i Thomas Ostermeiers iscensättning av pjäsen i Berlin 2002 präglat den tyska teaterpublikens blick på Nora, som ju i deras version skjuter Torvald, så att liket blödande trillar ner i akvariet och därefter sätter sig på ytterdörrens tröskel, blivit jämförelseobjekt för andra tyska Noror i tjugo år, så kommer Manuela Gotskozik Bjelkes Nora i mörkblått eller senare knallrosa siden och till sist violetta kappa, att prägla vår svenska bild av Nora – i tjugo år minst.

Roland Lysell

==

Dramaten, Stockholm, Stora scenen

Ett dockhem
Av: Henrik Ibsen
Översättning: Ernst Schönaich
Regi: Anna Pettersson
Scenografi: Anna Pettersson
Assisterande scenograf: Jan Lundberg
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Max Mitle
Musik: Gustave Lund
Peruk och mask: Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg: Anneli Dufva
Rörelseinstruktör: Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner

Premiär den 26 oktober 2022