Sällan har Kulturhuset Stadsteaterns stora scen varit så mörk och tom som när spelet öppnar i Eirik Stubøs teateradaptation av Thomas Vinterbergs film Jakten (2012). Ett antal enkla stolar, en billig soffa och ett långbord med spritflaskor är utspridda på Erlend Birkelands scen och belysta av Ellen Ruges exakta ljus. På fondväggen ser vi svartvita projektioner och småningom uppställs, med anledning av årstiden, en lysande julgran av grön plast några meter från soffan. Särskilt efter paus faller snön långsamt över den kala trivseln.
Vinterberg fick sitt genombrott med dogmafilmen Festen 1998 – även den ett kärt offer för adaptation. Bilden av den jubilerande faderns vredgade röda ansikte när hans övergrepp på barnen i det förgångna avslöjas är klassisk. I Jakten gäller det motsatta. Den till barnskötare degraderade och frånskilde Lucas, som kämpar för omvårdnaden av sin sin son, är totalt oskyldig till den ryktesspridning om pedofili som han utsätts för.
Det gick utmärkt att göra film på temat med Mads Mikkelsen som en hetsad och jagad Lucas. Närbilder och thrillerestetik skapade en klaustrofobisk stämning av häxjakt. På teatern blir avsaknaden av dramatisk konflikt besvärande och skeendet segar ut till en långsam illustration av temat att göra en höna av en fjäder. Ett barns vid namn Clara uppfunna anklagelse växer ut till ett pedagogdrev och Lucas blir allt mer en persona non grata som först stöts ut ur daghemskollegiet och sedan ur vänkretsen. Ja till sist ser vi Sven Ahlström i projektion som präst leda en julgudstjänst med daghemsföreståndarinnan Gretas barnkör, medan ensemblen står ute bland bänkarna i salongen och Erik Ehn som förtvivlad Lucas blir en från foajén instörtande paria som avvisas.
Erik Ehns insats är lysande. Pedagogen blir en tragedihjälte, härjad och hetsad, och hans vägran att ta emot stöd och hjälp, när drevet går som värst, växer till en studie i sårad och vredgad utsatthet. I mycket liknar han Mikkelsen, men har trots allt en mildare framtoning: sensibel, mjuk och förvirrad. Tyvärr är hans roll den enda riktigt mångbottnade. De övriga rollfigurerna, barndomsvännen, den utländska flickvännen, sonen och dennes fadder blir endimensionella gestalter, oftast goda, men i barndomsvännens fall lika omotiverat ilsken och förorättad som det kvinnokollektiv som behärskar daghemmet/förskolan och till hundra procent tror på barnen och deras allt mer fantasifulla anklagelser.
Det kan aldrig vara tacksamt att spela en butter kvinnlig förskolledare – huskorsens tid är sedan länge förbi på scenen – men Tova Magnusson gör sitt bästa för att gestalta kvinnlig tröghet med psykologisk realism. Var och en som satt sin fot på en lärarhögskola känner igen sig väl. Kvinnokollektivet blir Lucas edsvurna fiender, med undantag av en av de yngre kollegerna som blir litet förälskad i honom och spelar gitarr.
Jazz, Bowie och feelgood-musik ligger som en ljudmatta på en folklig restaurang på scenen för att skapa en pseudotrivsel som gör Lucas utanförskap desto grymmare. Värst av allt är dock idén att engagera hundar för att göra situationen mera ”mysig”, som det heter, d.v.s. oförargligt gråtmild. I Stubøs jakt får hundkelande ersätta katharsis. Många aktörer har hävdat att en hund på scenen utgör en fruktansvärd konkurrens. Så är kanske fallet också här. Särskilt svartvita söta Dansas piruetterande över scenen får åskådarnas blickar att sluta riktas mot de undermåliga trista rollfigurerna och brista ut i suckar till husdjurens lov.
Om Tjechovs pjäser sägs att en pistol som visas i första akt kommer att avlossas under föreställningen. Hos Stubø hör vi däremot ett skott redan i inledningen och i slutscenerna har sonen fått sin jaktlicens. Slutet kan te sig skenbart fritt från sorg. Men ett riktigt tecken på försoning slipper vi, som väl är. Slutscenen visar nämligen en ensam Lucas på den enorma scenen, vars blickar riktas mot det okända, mot rymden. Ett drag av grekiskt sorgespel skymtar i denna white-trash-miljö, där det förflugna ordets makt är förödande.
Men varför skall svensk teater så ofta adaptera verk från andra konstarter, särskilt filmen, när resultaten blott blir bleka avbilder av originalen? I stället kunde man kanske låta svenska och utländska yngre dramatiker få sina texter prövade?
Roland Lysell
==
Jakten
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Av: Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm
Översättning: Marie Lundquist
Regi: Eirik Stubø
Bearbetning: Cecilia Ølveczky
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Medverkande: Erik Ehn, Björn Mosten, Lisette T Pagler, Henrik Norlén, Sofia Ledarp, Johannes Kuhnke, Tova Magnusson, Natalie Minnevik med flera
Premiär 2 december 2022
.
rolandlysell 