Bergmanfestivalen är numera utspridd under säsongen vilket i viss mån berövar dess kraft. I början av september gästspelade FC Bergman från Antwerpen med The Sheep Song och nu i årets sista skälvande minuter spelar irländska Dead Centre Tjechovs första pjäs, ofta kallad Platonov – efter huvudpersonens, en byskollärares, namn – på nationalscenen. Kompaniet, d.v.s. de båda regissörerna Ben Kidd och Bush Moukarzel, bildades 2012 och har gästspelat med denna produktion sedan 2015. De flesta aktörerna har bytts ut under årens lopp.

                      Tjechovs pjäs, skriven när han var 19 år, och bevarad av hans yngre syster Maria efter hans död, är oformlig. Alvis Hermanis imponerande version på Akademietheater i Wien 2011 tog fyra trimmar och tre kvart på sig och fick ändå inte med allt. Cirka sex timmar skulle pjäsen ta i sin helhet. Persongalleriet är stort och konflikterna många. På Dramaten spelades Platonov senast 2005, i regi av Karl Dunér. Dead Centre nöjer sig med en timme och tio minuter.

                      Detta är metateater! Obemärkt gör regissören Bush Mourkazel entré från salongen. Eftersom pjäsen är svårbegriplig, hävdar han, bör vi sätta på oss hörlurarna och lyssna till regissörens kommentarer under spelet. Hörlurarna kollas. Hör vi i vänster öra? I höger? I handen håller Mourkazel litet slarvigt en pistol, alluderande på det klassiska påståendet om Tjechovs pjäser: om en pistol finns på scenen när ridån går upp kommer den att avlossas under kvällen. Under denna kväll avlossas många skott – de flesta klickar.

                      Husfasaden är slarvigt brunaktig, vagt men inte överdrivet rysk, och mitt på scenen framför ett väldigt dukat matsalsbord med en armé av glas och flaskor sitter Anna Petrowna, generalsänkan, med ryggen mot oss.  Strax gör de övriga aktörerna henne sällskap.

                      Förhållandet till Tjechov kan beskrivas som ironiskt. De flesta av de ryska sekelskiftskaraktärerna i sina stärkta vita skjortor, västar, höghalsade klänningar och långa kjolar, kläs bokstavligt av i bara underkläderna under kvällen. Den korpulente Glagolyev tappar till och med magen och blir en skrumpen liten gubbe i kalsonger. Också damerna kryper ur stassen. Vem är då Platonov? Här är han ett tomrum, d.v.s. en intet ont anande åskådare som dras upp ur publiken och leds in på scenen som ett slags zombie. En större kontrast till Martin Wuttke respektive Michael Nyquist i de båda novan nämnda iscensättningarna (och ännu mera Hans Christian Rudolph i Jürgen Flimms regi) kan man inte komma. Intrycket blir ett slags allmän upplösning av både pjäs och föreställningsvärld. I dialogen känner vi igen en och annan språktrasa och rollfigurerna är ibland svåra att relatera till gestalter i denna Tjechovpjäs.

                      Men Kidd och Moukarzel är Tjechovs vänner, inte hans vedersakare. Föreställningen fylls av citat från de fyra välkända pjäserna – till exempel går en replik om vår osäkerhet inför framtiden tillbaka på Tre systrar och annat påminner om Körsbärsträdgården och Onkel Vanja. Resultatet blir ett slags tjechovmaskin, men Tjechov räcker ändå inte riktigt till. För säkerhets skull ”förbättrar” Dead Centre honom med några rader av Beckett mot slutet.

Mest gåtfullt är ett stort svart klot, en rivningskula som hänger i rummet, liknande en japansk rispapperslampa. Den fattar våldsamt eld. Det är då som värld och rollfigurer går i spillror! Kulan fungerar som ett slags substitut för peripeti under de sjuttio minuterna. Efter kulans brand märks också referenserna till dagens finanskris och 2010-talets irländska elände allt mer.

Roland Lysell

 ==

Dramaten, Stockholm

Chekhov’s first play

Text: Anton Tjechov, Ben Kidd, Bush Moukarzel

Regi: Ben Kidd, Bush Moukarzel

Scenografi: Andrew Clancy.

Koreografi: Liv O’Donoghue

Effekter, scendesign: Grace O’Hara.

Kostym: Saileóg O’Halloran.

Ljus: Stephen Todd.

Ljud: Jimmy Eadie, Kevin Gleeson

Medverkande: Andrew Bennett, Alexandra Conlon, Tata Egan-Langley, Daniel Reardon, Dylan Tighe, Ali White