Anton Tjechovs novell Den svarte munken är föga känd i Skandinavien. Den handlar om den unge poeten Andrej som hamnar i ett olyckligt äktenskap med trädgårdsmästardottern Tania och kämpar med sina visioner av en munk. Enligt legenden har nämligen en svart munk korsat öknen i Arabien och sedan uppenbarat sig i en kedja av hägringar och speglingar. Vart tusende år återkommer den svarte munken till jorden, och nu visar han sig för Andrej. Så länge Andrej tror på visionen förmår han skapa, men när han tappar sin tro vissnar också hans självkänsla.

När den ryske dissidenten Kirill Serebrennikov iscensätter Der schwarze Mönch / Le Moine noir på Thalia Theater i Hamburg och på Avignonfestivalen gör han inte en adaptation utan låter text- och händelsefragment likt musikaliska ackord klinga i skilda konstellationer. Han tredubblar Andrej med aktörer som talar olika språk och Tania spelas både av en ung och en gammal aktris. Historien berättas fyra gånger, utifrån olika synvinklar. Serebrennikov vill nämligen visa karaktärerna från deras inre. Tekniken kan i någon mån föra tankarna till William Faulkners roman The Sound and the Fury, även om de fyra varianterna där leder till viss klarhet och här för oss rakt in i den mystiska gåtan.

Första akten är trädgårdsmästaren Yegors (Bernd Grawert). Några eldslågor flammar i mörkret och en ensam saxofon bryter tystnaden. Framför oss ser vi tre växthusliknande byggnader av trä och plast och ett stort cirkelformat videoöga till vänster, som bland annat visar sommargästernas glada stojande och italienska sång. Väsentligt för trädgårdsmästaren är ympningen; ryssar och tyskar ympar aplar på olika sätt; fransmän satsar på buskar. Samt torv och hästar som misslyckat bundits vid apeln. Andrej (Mirco Kreibich) kommer in som en bifigur, en litet förvirrad outsider, en gång uppfostrad i Yegors närhet, som talar om hopp och frihet. Yegor förklarar sin plan att gifta bort dottern Tania (Viktoria Mirosjnitjenko) med Andrej, så att de kan få en son som kan efterträda Yegor. När Andrej får höra detta sätter han i halsen, rutschar ner på golvet, vrider sig och rullar runt på scenen i förtvivlan över att bli infångad i ett resonemangsäktenskap. Senare snärjs han in i en vit stickad tröja och tystnar. Ändå har han visat en viss ytlig fascination för Tania.

Grawerts trädgårdsmästare är en studie i skurrilitet, både när han spottar vätska ur sin tékopp och när han går runt med en rökmaskin, vilken i föreställningen får ersätta dimman. Andrej är den knepiga undantagsmänniskan, ofta sömnlös, som talar med sig själv. Tania i vackert blommig klänning behagar inte riktigt Andrej och vi ser de första tecknet på djup och varaktig söndring i deras äktenskap redan vid bröllopet. Andrej kör henne i en kärra.

När dörren öppnas till det mellersta växthuset ser vi några gamla lantligt klädda män, som skall visa sig vara kören. Långt borta, när ett eldsken syns på himlen, hörs harmoniska toner, som från en annan värld – en sakral solhymn vid soluppgång och solnerdgång. Ibland är musikkulissen mer brechtianskt samtida. Vid aktens slut sitter Andrej, röd, svullen och uttryckslös som alla andra, och har tagit fel på en alm som han trott vara en svart munk. Yegor ligger och försöker få liv i sitt blåsinstrument.

                      I andra akten, Tanias akt, är först de trevande mötena med Andrej i grå tröja, sedan de båda som unga älskande och bröllopet med den överdådiga festen med mattor på bänkarna höjdpunkter. De tre växthusen har byggts samman. Andrej tolkas här av amerikanen Odin Biron. Tania dubbleras, så att en bastant åldrad Tania i blommig schal och solglasögon med cigarrett i mungipan (Gabriela Maria Schmeide) håller lovtal över faderns verk och kommenterar Andrejs och den unga Tanias förhållande, där söndringen blir allt tydligare. Tiden har alltså satts ur spel.

Det är nu Andrej omfamnar den unga Tania och berättar legenden om den svarte munken för henne. Andrej är allt mer på väg in i en egen värld med helt andra krav än Tanias önskemål om lycka och kärlek. Han tröttnar till sist på henne; den åldrade Tania menar att han ville skada henne. Andrej måste till sjukhuset, anser trädgårdsmästaren. Det avslöjas för Tania att det är Yegor som velat att Andrej skulle gifta sig med henne, inte Andrej. Hon blir förtvivlad. Akten avslutas med Yegors död. Den åldrade Tania som läser ett förbannelsebrev till Andrej, där hon ger honom skulden för faderns död ,får sista ordet.

När Filipp Avdejev, som den tredje Andrej, förklarar sig trött – nerverna är slut – drar på sig de vita stövlarna som är trädgårdsarbetarnas sinnemärke i tredje akt, ändras Serebrennikovs estetik i riktning mot det visionära. Avdejev är en fysisk aktör, med rysk bakgrund, med en sällsam kraftfull utstrålning och så fysisk i sitt spel att han kan hänga upp och ner i fötterna och svepa runt som en trasa på golvet. Nu står legenden och Andrejs nerver helt i fokus. Munken (Gurgen Tsaturian) upplevs av Andrej som en trädstam, en virvel, en tornado som hypnotiskt drar in honom i en fantomvärld, vilken strax visualiseras på scenen i form av otaliga svarta munkar som drar in Avdejevs Andrej i en virvlande explosiv dans. Munken avslöjar: ”Jag är en fantom som existerar i din föreställning, men din föreställning existerar som verklighet/natur – alltså existerar jag”. Tankarna förs till Pablo Picassos motto att även hans abstrakta tavlor existerar, alltså verklighet är inte bara yttre verklighet utan också abstrakta tavlor är verklighet/natur.

Dessutom hävdar munken att i vansinnet finns friheten. En hallucinerande Andrej suggereras allt mer in i denna egna inre värld i vilken blott han själv har insyn.

Akten pendlar mellan munkens mjukt tröstande ord att Andrej är originell, ett geni, och hans egna tvivel på sig själv. Är hans visioner, hans strävan efter insikt, hans sökande efter det absoluta blott storhetsvansinne, ett symptom på en kanske ärftlig psykisk sjukdom? Tanias brev, som hatiskt uppläses än en gång, tyder på detta.

I aktens mest intensiva ögonblick, när scenens växthus välts och illa tilltygade tumlat runt i ett rökigt kaos, förklarar sig Andrej vansinnig. Han sliter av sig kläderna och kletar in sig i svart färg. Vi ser honom i en spotlight duschas naken mot en vägg. Sedan kläds Avdejev på av sina båda medandrejer i svart kostym, vit skjorta och svart slips. Han har blivit normal! En genomsnittsmänniska!

                      Mest hisnande är fjärde akt, som berättas ur den svarte munkens metafysiska perspektiv.

Den inleds med munkens sjungande ”Freut euch!” (Glädjs!).  Serebrennikov arbetar med videoprojektioner, fyra lysande cirklar som både kan fungera som visioner av jordklotet och speglar av aktörers ansikten, rökmaskiner och starka, ibland eldgult brännande ljuseffekter. Precis som en gång Klaus Michael Grüber skapar Serebrennikov en teater där ljus och mörker, jord, vatten, eld och luft ständigt möts. Än lyckas munken inspirera Andrej, än vredgas han på honom: Andrej hyser tvivel och munken far ut i aggressiv besvikelse. Repliker sjungs av en magnifik sjumannad lettisk kör och tonar ut i salongen likt ryskortodox kyrkomusik. Åtta dervischer med bara överkroppar och ibland svarta kjolar, ibland svarta kortbyxor, flyger fram över scenen i en dans, så forcerat virvlande att man från salongen tycker sig dras in i denna sällsamma värld av våldsam rörelse. I slutscenen virvlar såväl dansare som lysande ljuskäglor runt och Tanias röst verkar övergå i en tröst för det splittrade jaget.

Vid applådtacket lyser ett ”Stop the War” ovanför aktörerna.

                      Finns den värld vi ser på scenen eller är den en hallucination inom Andrej, eller ett drömspel? Tjechov tog inte ställning. Inte heller Serebrennikov tar ställning. Poängen är att sceneffekterna skapar fenomen vars sanningshalt är satt inom parentes. Den som tror på scenens svarte munk och hans hägringar kan skapa. Den som inte tror förlorar sin förmåga.

Roland Lysell  

==

Thalia Theater Hamburg

Der schwarze Mönch
von Kirill Serebrennikow nach Anton Tschechow
Regie und Bühne: Kirill Serebrennikow,

Co-Regie und Choreografie: Evgeny Kulagin, Ivan Estegneev,

Dramaturgie: Joachim Lux.
Mitarbeit Bühne: Olga Pavluk,

Kostüme: Tatyana Dolmatowskaya,

Musik: Jēkabs Nīmanis,

Musikalische Leitung: Ekaterina Antonenko, Uschi Krosch,

Musikalisches Arragement ”Serenade”: Andrei Poliakov,

Musikalische Einstudierung: Uschi Krosch,

Licht: Sergej Kuchar,

Video: Alan Mandelshtamm,

Mit: Mirco Kreibich, Filipp Avdeev, Odin Biron, Bernd Grawert, Viktoria Miroschnichenko,
Gabriela Maria Schmeide, Gurgen Tsaturyan, Tillmann Becker, Genadijus Bergorulko, Viktor Braun, Chris Jäger, Tim Czerwonatis, Pavel Gogadze, Benjamin Boresch, Friedo Henken,Alexander Tremmel, Samuel Franco, Daniel Vliek.
Premiere am 22. Januar 2022