Ingen kan frånta Suzanne Osten äran av att med sin iscensättning av En fruktansvärd lycka på Stockholms Stadsteater 1981 ha lett den redan berömde lyrikern Lars Norén (1944–2021) in i en framgångsrik teaterkarriär. Visionär dramatik hade han redan; skrivit; hans Fursteslickaren hade premiär på Dramaten 1973, men kritikerna förstod dessvärre inte den drabbande texten och den kongeniala iscensättningen av Donya Feuer. Osten valde i ställetden påträngande hyperrealismens perspektiv i och med att publiken fick sitta i själva scenrummet. Så småningom följde moderna klassiker som Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud 1982 och Norén kom att bli det dåtida Sveriges störste dramatiker – men pjäserna regisserades av andra än Osten. Själv gick hon sin egen väg med Unga Klara, som hon förestod från 1975 fram till 2014, då hon tyvärr tvangs lämna sitt ledarskap under förödmjukande former. Såväl inom barnteater som inom samhällsmedveten vuxenteater är Ostens position obestridd. Nu har Kulturhuset Stadsteatern tagit henne till nåder och går ut med en affisch där de bådas klassikernas ansiktshalvor möts.

                      Först som sist måste sägas att Noréns möjligen sista verk Temps mort – titeln kan översättas till svengelska med ”time out” – är ett perfekt objekt för litteraturforskning. Flera av scenerna är direkta citat ur tidigare Norénpjäser som exempelvis En fruktansvärd lycka,

Personkrets, Som löven i Vallombrosa, Tiden är vårt hem, Höst och vinter och Hebriana, vilka sätts in i en helt nyskriven kontext. De sju rollerna har bara ålder och bokstavsbeteckning A till F, men dansaren Lars, på Klarascenen utmärkt gestaltad av Rasmus Ölme får lov att heta ”Lars – lyrisk fantasi, stum koreografisk roll” redan i pjäsen. I dramat tycks de alla vara döda och reflektera över förgångna liv, särskilt den blinde B – mot slutet blir det gastkramande uppenbatt att han likt en ny Oidipus haft sexuellt umgänge med sin mor efter att ha mördat sin grekiske far, och stuckit ut sina ögon.

                      Norén blev allt mer en stillhetens, tystnadens, stumhetens och dödens författare. Osten, däremot, valde en annan väg. Förutom Alice Millers psykoanalys och syn på barnet har ett starkt engagemang i teaterns lustfyllda verkningsmedel präglat hennes regi. ”Kreativitet” har varit det stående budskapet: frälsning ur ångest genom skapande. Ibland kanske budskapet stannat vid detta och blivit litet väl förutsägbart, men hennes scenkonsten har ständigt skänkt glädje och entusiasm hos åskådarna och fått dem att applådera.

                      Efter fyrtio år sker nu ett nytt möte. Osten väljer att inleda med en prolog: ”Sju besvärliga människor söker Lars Norén” av Erik Uddenberg, som om Noréns egna distanseringseffekter inte vore nog. Visst är det roligt med Simon Norrthons glade Norénentusiast, Anna Takanens ovilliga Norénskeptiker som talar om Malexander och Sju tre samt Ann Petrén som en återuppstånden Måna Klagshamn just ur den Besvärliga människor som Osten själv iscensatte för decennier sedan, 1999. Men har inte hållningarna blivit litet daterade, i synnerhet efter Noréns död? Och i foajén är det lätt att konstatera att publiken mest består av oss som följt honom nästan vi läste vårt ABC.

                      Under prologen sitter vi på stolar på scenen, medan aktörerna sitter i salongen. Vi har redan glatt oss åt ett Pindaroscitat på vägen in: ”Skuggan av en dröm är människan…”. Efter en lång paus får vi åter göra entré och kan konstatera att stolarna nu staplats likt ett rörelse-i-konsten-verk från 1960-talet i scenens fond. Annika Tostis scenografi imponerar: vita skynken, rörliga dörrkarmar utan väggar och flyttbara speglar. Under kvällen kan på detta sätt ständigt nya rum skapas och entréer och sortier ske ytterst elegant. Men nog är det svårt att bryta stämningen efter den uppsluppna prologen och kaffet i pausen och möta de sju aktörerna i grå vadmalsliknande kåpor med dödsåldern häftad på lappar på ryggen.

                      Mest i detta limbo, förstadium till dödsrike, imponerar förstås Ann Petrén som en 93-årig förvirrad E, med minnen från koncentrationsläger: att känna igen sin mor bland de staplade liken. Mest pregnant är Anna Takanens rollfigur som först tycks ha varit med om ett brutalt mord på sin son, men sedan tycks ha glömt detta och till sist återerinrar sig att hon återberättat en amerikansk TV-deckare. Per Sandberg gör en allt obehagligare sexualfixerad snuskhummer C med tydlig göteborgsdialekt, som styckevis förföljer Cilla Thorells gravida F. Thora Möller Jensens överviktiga trotsiga 13-åring har förstås föräldraproblem. Simon Norrthons outsider B röjer djupare allvar och eftertänksamhet. De grå kåporna åker sedan lyckligtvis av och först i slutet ersätts de av ett slags röda mantlar. De berättelser vi får är alltså fragment av ett förgånget liv, betraktat med oftast litet ironisk distans. Vad som är sant och äkta inom fiktionen lämnas öppet. Rekvisita, bland anat en kolsvart likkista, åker in och ut och ibland hjälps aktörer och scenarbetare åt att möblera om i detta Ostenspektakel som inte bara lånar från Pirandellos metateater utan också, och oftare, med sin glatt variationsrika livemusik och sitt rasande tempo från nummerrevyn.

                      Men som en vig Puck eller en joker far Ölmes Larsgestalt i svarta jeans och svart t-shirt över scenen, flyttar speglar, arrangerar tablåer, far runt på golvet eller sprider vita manuskriptark i A4-format som manna från himlen. Mot slutet klättrar han till och med ut i salongen och sätter sig som en åskådare av sitt eget spel. Det är både vackert och fantasieggande. Norén är alltid med oss!

                      Men frågan är vilken Norén? Det är som om den ostenska spelglädjen hade inkorporerat honom. Att två starka egon möts betyder inte alltid att ett tredje än starkare jag uppstår. Här tar det ena jaget ut det andra och helt opassande går mina associationer till Strindbergs Giftasnovell ”Dygdens lön”, där till sist plus ätit upp minus.

                      Det är roligare att vara levande som Osten, än död som Norén. Det tycker vi nog alla. Men frågan är vilket alternativ teaterföreställningen skall välja, när den nu inte likt den gamla enkronan både kan visa krona och klave.

Roland Lysell

.

==

Kulturhuset Stadsteatern

Temps mort

Av: Lars Norén

Prolog: ”Sju besvärliga människor söker Lars Norén”

Av: Erik Uddenberg

Regi: Suzanne Osten.

Bearbetning: Erik Uddenberg.

Scenografi och kostym: Annika Tosti.

Ljus: Torkel Blomkvist.

Komposition: Anna Lund och Natasja Dluzewska.

Förberedande komposition: Magdalena Eriksson och Anna Lund. Koreograf: Rasmus Ölme.

Musiker: Anna Lund, Natasja Dluzewska, Magdalena Eriksson.

Maskdesign: Linda Gonçalves

Medverkande: Andreas Kundler, Simon Norrthon, Per Sandberg, Anna Takanen, Ann Petrén, Cilla Thorell, Thora Möller Jensen. Dansare: Rasmus Ölme.

Inhoppare: Anders Johannisson.

==