Dramatens stora scen har förvandlats till ett lyxigt hotellrum med utsikt över ett nattligt

Stockholm. Vi skönjer Stadshustornet. Till vänster en sedvanlig pösigt bäddad dubbelsäng med kuddar, till höger ett badrum med väggar av glas. En altan vetter mot stadsutsikten. I mitten en soffa och några stolar, samt lampor överallt, som vanligt på hotell i denna prisklass.  Glasrutorna fungerar som speglar och en filmduk har sänkts ner. Genom videokamera och bild i en mobiltelefon ser vi rollfigurens ansikte och delar av scenografin i närbild med speglingar av detaljer i hotellrummet, samtidigt som vi iakttar skeendet i stort på scenen. Lena Endre i vida beigefärgade och vita kläder gör entré från altanen. Har hon klätt om sig inför natten? Sittande väntar hon uppmärksamt på att telefonen skall ringa. Nina Wetzels scenografi och Carsten Sanders raffinerade ljussättning skulle kunna fungera som ett konstverk i sig, en installation. Den står i stark kontrast till andra ibland alltför enkla scenbilder på nationalscenen denna säsong.

Jean Cocteaus (1889–1963) litterära verk finns samlade i tre vackra volymer i den prestigefyllda Pléiadeutgåvan: romaner, dramer och poesi. I uppslagsverken skildras hans kontakter med såväl den ryska som den svenska baletten i Paris när det begav sig och hans förbindelser med Stravinskij, Picasso, Max Jacob, Rilke, Proust, Gide, Satie och andra i 1920-talets konstnärligt explosiva Paris var många och kreativa. Hans omvittnade integritet tog sig dessvärre ibland tvivelaktiga uttryck: han beundrade exempelvis Arno Brekers skulpturer under följande världskrig. I Sverige hade nog hans filmer större genomslag: En poets blod (1930), Flickan och odjuret (1946), Orphée (1950) och Orfeus testamente (1960) än hans dramer och romaner. I talrika videoklipp på YouTube kan vi fortfarande betrakta hans magra gestalt och höra hans ljusa energiska stämma. Med subtil lätthet umgicks han med och omgestaltade antika myter. Liksom sina samtida franska kolleger Breton, Éluard, Aragon etc. var han en mångsidig arbetsnarkoman, ytterst raffinerad i sin smak – och därmed förstås en främmande fågel för 1900-talets mer solida och mindre neurotiska svenskar. Idag skulle vi kalla honom queer, starkt bunden vid och i sitt skapande beroende av yngre män, men också god vän med Coco Chanel och avliden samma dag som Edith Piaf. Hans pjäser spelades inte på Dramaten under hans livstid, med undantag av den också nu aktuella Vox humana (1930), en internationell klassiker som fick svensk tolkning av Elsa Carlsson 1946.

Pjäsen går tillbaka på ett telefonsamtal Cocteau lär ha hört ofrivilligt. Han fångar den ena partens, den övergivna älskande kvinnans, repliker, medan vi bara föreställer oss mannen genom hennes reaktioner på hans svar. Språket är alldagligt; Cocteau avstår här från sin verbala ekvilibristik. Såväl Rosselinis som Ingmar Bergmans tolkningar är välkända, men det är nog som opera, tonsatt av Francis Poulenc, som pjäsen idag oftast är aktuell. Såväl Elisabeth Söderström som Kerstin Avemo har lovordats i rollen.

Regissören Thomas Ostermeier, liksom Lena Endre i rollen, träder alltså in i en ärevördig tradition. Pjäsen måste naturligtvis bearbetas. Att som en gång Anna Magnani tala i telefonlur fungerar förstås inte i mobiltelefonernas tid. Men detta är faktiskt en tillgång för Lena Endre. Sakta, sömngångaraktigt, eftertänksamt i varierande rytm kan hon röra sig på scenen. Hennes rörelser fördjupar ibland replikerna så väl att man kan tala om en poesi i rummet, liksom man en gång kunde när Josephson, Kjellson eller Sif Ruud rörde sig på scenen. Endres ansikte är kalt, osminkat och nollställt, långt från den humorist med glimten i ögat vi så ofta sett henne som, när hon räddat en banal rollfigur. Inte heller målmedvetenheten hos hennes Hedda Gabler eller Lady Macbeth får utrymme. Här handlar det om att med diskret mimik återge förtvivlan, skam och ångest. Cocteaus avsikt var att ge röst åt en kvinna oberoende av bakgrund, tid och rum och Lena Endre lyckas utmärkt med detta.

Pjäsens röst/ kvinnogestalt älskar fortfarande den man som efter några års kärlek övergivit henne för en annan. Den drygt timslånga monologen skiftar nyanserat mellan behärskat accepterande och omotiverad självförebråelse. Det insiktsfulla hos Cocteau i hans pjäsröst är det ”verklighetstrogna”, att rösten avstår från att anklaga motparten. Rösten tar på sig själv hela skulden för mannens svek och lyssnar nästan tacksamt till de förmodligen nonchalanta repliker vi inte får höra. Ibland bekänner kvinnan rakt och oförställt sin kärlek, ibland ber hon behärskat om ursäkt för den. Men i publiken förstår vi! Övergivna älskande brukar bete sig så – även om vi försöker få dem på andra tankat. En tröst kan vara att hon tycks utverka att mannen inte tar in på ”deras” hotell i Marseille med sin nya kärlek.

Men Cocteau är Cocteau och hans pjäs har ytterligare ett syfte: att skapa ett paradnummer för en skicklig aktris. Lena Endre lyckas även på denna punkt. Inte en sekund spelar hon över, utan går eftertänksamt in i sin roll och rollfigurens skiftande själstillstånd.

Mindre lyckat är att Thoma Ostermeier med hjälp av Thomas Hanzon som extraregissör (för övrigt Endres förre make och fortfarande ständigt samspelte partner på scenen) avbryter. Vi får ett slags feministisk metakommentar om kvinnoroller som offer och den pjäs vi ser förvandlas hastigt till inspelningen av den pjäs vi ser! Detta skapar förstås distans, särskilt som spelet ”bryts” och dekoren hissas upp. Men mer givande är nog att se pjäsen som allmänmänsklig, inte som specifikt kvinnoskildrande, i synnerhet som dagens män ibland blir övergivna på snarlikt sätt som rollfiguren. (Cocteau skulle själv för övrigt komma att hamna i liknande situationer, men det är en annan sak.) Gud hade vänt sitt anlete från diktarna i Cocteaus generation, men Kärleken hade hos många av dem intagit hans plats. En tvåhundra år äldre pjäs kunde ha uttryckt samma ”mea culpa” (min skuld) som vox humana i förhållande till Gud. En helt förbryllande detalj som borde ha strukits, är den hund som något omotiverat hållits dold innanför badrummet och till sist släpps fram.

Pjäsen blir alltså mer meningsfull som en obönhörlig ödesbestämd dialog mellan en person som älskar (som vi hör) och en person som inte längre älskar (som vi inte hör) än som en text om en privilegierad kvinna, i denna version till och med boende i Lärkstan. Lena Endre är perfekt i rollen. Till sist försvinner hon ut från altanen och lämnar oss i publiken ensamma med våra reflexioner.

Roland Lysell

==

Dramaten, Stockholm

Vox humana

Text: Jean Cocteau

Översättning: Maria Björkman

Regi: Thomas Ostermeier

Scenografi, kostym: Nina Wetzel

Video: Sébastien Dupouey

Musik: Nils Ostendorf

Ljus: Carsten Sander

Peruk, mask: Sofia Ranow Boix-Vives

Medverkande: Lena Endre, Thomas Hanzon

Premiär 16 april 2023