Ingmar Bergmans Såsom i sen spegel (1961) är en av våra mest älskade filmklassiker icke minst tack vare den karga Fårömiljön och de kraftfyllda närbilderna på fyra aktörer. Gunnar Björnstrands självupptagne skrivande fadersgestalt, Bergmans alter ego, upplever intensivt sin konflikt mellan skapandet och familjelivet som inte riktigt tillåtits ta plats, medan Max von Sydow, här hans svärson, tecknar en mer jordnära gestalt. Men framför allt fascineras vi åskådare ännu av Harriet Andersson som dottern Karin på gränsen mellan religiös insikt och vansinne och hennes bror gymnasisten Minus (Lars Passgård), så tidstypisk med sina latinläxor och sin blandning av rädsla för kvinnor och dragning till dessa.
Björnstrands gestalt studerar sina medmänniskor och antecknar, precis som Trigorin i Tjechovs Måsen, ger en bok i present till någon som redan har boken, precis som Kulygin i Tjechovs Tre Systrar, och särskilt viktigt är att Lars Passgårds utspökade Minus har skrivit och spelar upp en högstämd pjäs, precis som Konstantin i Måsen – och precis som några bifigurer i samma pjäs är Björnstrands och von Sydows rollfigurer på väg ut för att fiska.
Ack så långt före Ken Loachs Family Life (1971) och Ronald Laings psykologi Bergman hade oturen att hamna! På 1970-talet hade man förklarat den överkänsliga Karins omgivning för psykiskt sjuk, inte henne själv! Gudsproblematiken är intensiv hos Bergman: är det Gud som Karin ser bakom tapeten i sina utbrott? Eller en spindel? Och hennes far tycks, generationstypiskt nog, komma fram till slutsatsen att Gud är Kärleken; för dagens ungdomar är kärleken naturligtvis en ytterst bräcklig och opålitlig företeelse – särskilt i jämförelse med Guds ännu idag ytterst påtagliga vrede.
Nu när Göteborgsgruppen KonstAB tar sig an Bergmans svartvita film och Bergman övergått till långivarrollen i stället för låntagarrollen är det inte heller filmens grundidéer som fascinerat dem, utan snarast den tämligen styltade dialogen i början. Av familjemåltiden vid faderns tillfälliga hemmabesök har blivit en ceremoni där man skålar i thé i kaffekoppar på en från scenen utskjutande brygga i Dramatens Målarsalen. Teaterns egna aktörer Elin Klinga och Johan Holmberg lyckas utmärkt fånga tonen i de i dag ganska ålderdomliga bergmanska replikerna och Klingas Karin är beundransvärt nog en modern Harriet Andersson som får fram såväl skörheten som avvisandet av omgivningen i rollfiguren. Hon är en kvinnlig outsider, här försedd med viss sårig spöksminkning. Det är parodi, men kärleksfull sådan. Visserligen är Minus bortreducerad, men det bergmanska älsklingstemat ’pjäsen i pjäsen’ är kvar, här ett verk av Karin – ja, så utvecklat att själva ramhandlingen snart försvinner.
Scenografin är en gipsad papier maché-interiör till vad som kunde vara en pizzeria som vill se ut som en antik grotta. Uppe till vänster befinner sig den realistiskt propra pappershandeln KontorAB, som numera går så dåligt att de byggt upp ett litet
bås där besökare i avskildhet kan se glättade företagsinformationsfilmer på DVD, precis som om det vore fråga om porrfilmer. Driften med kommersialismen är halsbrytande och åtminstone halvvägs in i föreställningen mycket underhållande. Själva samhällskritiken är förstås banal – ingen av oss i salongen tycker om de filmer vi dagligen tvångsmatas med i skyltfönster och på datorer, men greppen är hisnande och varierande. Videoteknik bidrar. Ett särskilt gott öga har gruppen till bygg- och inredningsbranschen.
Redan i foajén har vi vandrat genom tingeltangel och erbjudits köpa KonstABs t-shirts, magväskor och musmattor, ungefär som i en museibutik, samt fått betrakta inramade scenplagg i mässingramar. Innan spelet börjar avnjuter vi en hejaramsa för IFK Göteborg. Pjäsen är ett slags drömspel, ibland med publikfriande konferencier, av ironiska revynummer och överraskande lekar, exempelvis med en bläckfisk. Elin Skarin, Anton Hellström, Filip Aladdin och Adam Axelsson skapar en lustfylld och lustig ”helhetslösning inom kultursektorn”. Elin Skarin urinerar naken på scenen i en glasburk och får oss att förstå vad glasburkarna uppställda som blomkrukor på ena scenväggen kan tänkas innehålla. Men äcklet och dårskapen kan abrupt förbytas i allvar när Skarin frågar om hennes konst skulle få bättre genomslag om hon berättade hur det var när hennes fyraåring dog. All konst tycks kunna transformeras till handelsvara i denna bedrägliga värld. När Holmbergs rollfigur suggererar Danilo Bejaranos in i trans och försöker få honom att se sig som en i tiden förflyttad Bergman, undrar man om det är fråga om parodi på gammaldags hypnos, animal magnetism eller nutida Järnaantroposofi. Distinktionen mellan skämt och allvar är sedan länge passé hos KonstAB.
Sällan har man sett en så ung publik på Dramaten. Sällan har man sett en så glatt skrattande publik. Dramaten behöver förnyelse och en god idé är just att söka samarbete med de mer eller mindre fria teatergrupperna.
Roland Lysell
==
Dramaten Målarsalen
KonstAB:s Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Text: Ingmar Bergman
Manus: KonstAB – helhetslösningar inom kultursektorn.
Regi: Ossian Meli
Scenografi, kostym: Emma Amal Khanafer.
Mask: Anne-Charlotte Reinhold.
Musik: Aron McFaul.
Ljud: Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik
Medverkande: Elin Klinga, Johan Holmberg, Danilo Bejerano, Anton Hellström, Adam Axelsson, Filip Aladdin, Elin Skarin.
rolandlysell 