Tolvskillingsmusikal på Dramaten

Mycket har skrivits om Tolvskillingsoperans urpremiär på Theater am Schiffbauerdamm, numera Berliner Ensemble, 1928. I Dramatens programblad citeras Lotte Lenya som spelade Sjörövar-Jenny. Lenya, som även hade en roll i Harold Princes iscensättning av Cabaret 1966 är en brygga mellan två epokers eleganta dekadens. Fyra äktenskap ingick hon i, varav två särskilt seriösa med Kurt Weill (1900–50), som skrev musiken till Elisabeth Hauptmanns och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan, som i sin tur bygger på en engelsk 1700-talspjäs, The Beggar’s Opera (1728), av John Gay. Fortfarande är Dreigroschenoper, trots kritikers reservationer, ett dragplåster på Berliner Ensemble, exempelvis i Robert Wilsons starkt distanserade raffinerade men typiskt wilsonska version, som spelades från 2007 till 2020 och delvis går att se på YouTube.

                      När vi kommer innanför Dramatens tunga dörrar möts vi av en glad miniorkester med slagverk och blåsinstrument och beundrar stora foton från iscensättningen bakom den breda inomhustrappan. Vi skall vänja oss! Inne i salongen minglar några av aktörerna med åskådare på de första bänkraderna. Hela stora scenen upptas av den utrymmeskrävande niomannaorkestern med skrymmande instrument. Bakom dem till höger skymtar vi ett fragment ur Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård. Framför orkestern sitter aktörerna på stolar vid cafébord.

                      Regissören Sofia Adrian Jupither har varken Wilsons hävdelsebehov eller profil. Inte heller vill hon lyfta fram engelskt 1700-tal eller tyskt 1920-tal med dess säregna blandning av social misär och explosiv konstnärlig vitalitet – på dagens tyska scener spelas åter Brechts förmarxistiska verk Baal och Trommeln in der Nacht. Ändra i texten kan hon ju inte på grund av Brechtarvingarna. Men är verkligen Jupithers val av musikalestetik den bästa lösningen?

                      Underhållande är föreställningen i alla fall. I salongen applåderas det mellan numren, som om supportrar vore ditkommenderade. Krympa och stryka i texten får man dock, vilket Jupither också gör. Själva handlingen försvinner tyvärr mellan de välkända sångnumren och framförandet frontalt mot publiken gör att rollfigurerna tycks brista i kontakt med varandra och i publiken känner man sig egendomligt nog sällan riktigt tilltalad.

                      De scener som trots detta känns gripande är få, men starka. Jag tänker på Sjörövar-Jennys sång och det ilskna grälet mellan Macs damer Polly och Lucy. Här får aktriserna fram det komediartade i pjäsen. Att alla inte sjunger rent eller operamässigt är däremot precis som det skall vara – det är ju inte fråga om riktig opera, utan om tiggaropera. Däremot är det synd att Brechts Verfremdungseffekter inte kommer fram. Pjäsen vore ju idealisk för detta! Andreas Rothlin Svensson spelar utmärkt en synnerligen jovialisk Peachum – men han borde väl gå ut ur rollen ibland. Danilo Bejarano får inte riktigt fram det destruktivt farliga hos Macheath, utan blir alltför idyllisk. Hos flera aktörer saknar man nyansering i spelet.

                      Kostymerna för mera tankarna till en stockholmsk krog av idag än till brechtianskt trasproletariat. Medges skall dock att det är svårt att göra en miljö med hallickar och horor riktigt trovärdig i vårt land, eftersom dessa yrkesgrupper saknar den nimbus och självkänsla de fortfarande har i tyska storstäder. Hos oss är prostitution ett sorgligt socialt problem, inget annat. En tysk kliché är också att tiggarna är hycklare. Tänk på Willi Kollos/Marlene Dietrich ”Lieber Leierkastenmann”! Hos oss påminner de allmänheten om att välfärdssamhället slutat fungera. Dessutom är klassanalysen litet träsnittsartad – men det är faktiskt konsekvent och vitsigt att man i slutet av föreställningen beslutar sig övergå till bankverksamhet, vilket som bekant är mer lönsamt.

                      Men underhållande på ytplanet är iscensättningen som sagt, och Weills schwungfulla musik får åskådarna att vilja sjunga med. Körerna imponerar tack vare sin styrka och mångfald av röster. Dramaten är väl värd en publiksuccé, särskilt till julen, en föreställning som kan tilltala alla, efter en höst som nog skapat fler problem än vad ledningen trott. Att sedan Brecht roterar i sin grav på Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin betyder mindre. Han är ju härdad!

                                                                                                                                                                                                                                                                                           Roland Lysell

==

Dramaten, Stora scenen

Tolvskillingsoperan (Dreigroschernoper)
Av: Bertolt Brecht i samarbete med Elisabeth Hauptmann
Efter John Gay: The Beggar’s Opera (1728)
Översättning: Magnus Lindman

Regi: Sofia Adrian Jupither
Musik: Kurs Weill
Peruk och mask: Elin Gradin, Frida Ottosson, Melanie Åberg
Koreografi: Jenny Nilsson
Dramaturg: Anneli Dufva
Kapellmästare och slagverk: Sebastian Ring
Skådespelare: Danilo Bejarano, Lina Englund, Nina Fex, Electra Hallman, Rita Hjelm, Steve Kratz, Marall Nasiri, Torkel Petersson, Rebecca Plymholt, Agnes Rase, Andreas Rothlin Svensson, Joel Valois och Pierre Wilkner
Premiär 2 december 2023