I en guldram på den röda extraridån springer en vit hund med svarta öron och en svart fläck i halva ansiktet runt, runt, och jagar sin egen svans. Så inleds Robert Wilsons iscensättning av Darryl Pinckneys monolog Mary Said What She Said. Lustig effekt eller bild för den skotsk-franska drottningens instängdhet i sig själv? Wilson skulle aldrig drömma om att ge oss ett svar. Maria Stuart-dramerna är många, inte bara Schillers och Bjørnsons mest berömda, utan en hel genre under gångna sekler. Om Maria deltog i planerna för att mörda sin andre make Henry Stuart, Lord Darnley, hennes halvkusin, var förr en tvistefråga för historiker. Elisabeth I hade ju ställt till med rättegång i England, där domstolen fann att bevis saknas. Frågan är om de så kallade kassettbreven är äkta eller förfalskade. Historikern Hans Villius ägnade problemet en skrift, men mot slutet av sitt liv menade han att frågan allt mer kommit att stå i skymundan för senare tiders problem, exempelvis världskrig. En god historiker lämnar naturligtvis aldrig ett svar utan ger bara argument för och emot.
Särskilt i första tredjedelen av monologen är Maria/Mary upptagen av sin barndom i Frankrike, sitt första äktenskap med den unge kungen Frans II och de fyra hovdamer, alla med förnamnet Mary, som var hennes följeslagare. I den andra tredjedelen står det förgångna hovlivet över huvud i fokus. Sex dagar gammal blev Maria drottning av Skottland (med den franskfödda modern Marie de Guise som förmyndare) och som sextonåring bortgift med kung Frans och alltså drottning även av Frankrike. Henne förhållande till svärmodern Katarina di Medici, var spänt, medan hon kom bättre överens med den avlidne svärfaderns, Henrik II:s, älskarinna, Diane de Poitiers.
Pinckneys monolog ger ingen bild av den konkreta historiska gestalten – den är inte kronologiskt upplagd – utan visar fram en maktpersons känslostarka reflexioner i åttiotalet fragment aftonen före sin avrättning. Först i den sista tredjedelen kretsar emellertid monologen på allvar kring den helige ande, hatet mot Elisabeth I och dödsdomen. Vi får inte veta om Maria konspirerade mot Elisabeth eller inte. Det Pinckney vill ha fram är maktmänniskans, inte nödvändigtvis den skotsk-franska drottningen Marias, malande tankar om förlust av makt. Stolt är hon; ingen borgerlig domstol har rätt att döma henne, blott hennes jämlikars dom, eller Guds. (Stuartarna var anhängare av tanken på kungadöme av Guds nåde.) I monologens slutord kallar hon sig “The one and only Mary in Scotland and the Isles”. Sin egen förkärlek för grymhet inser hon inte. I stundens allvar blandas existentiell klarsynthet om Guds och politikers beslut med trivialiteter, ibland sedan länge förgångna händelser och irriterat missnöje med de två första makarna och glädje över den tredje, mördaren Bothwell.
Första gången Pinckney och Wilson samarbetade var på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin 1989 med en bearbetning av Virginia Woolfs Orlando med Jutta Lampe i rollen, en betydligt mildare monolog än denna, där Wilsons marionettartade regi och teknik stod i kraftfull men vacker kontrast till Woolfs och Lampes nyanserade androgyna nervkonst. Att den tyska skådespelerskan uppskattade samarbetet har hon ofta gett uttryck för. Monologen gjordes en andra gång 1993 på Odéon i Paris med Isabelle Huppert i enda rollen. Andra gången Wilson samarbetade med Huppert var när hon spelade Markisinnan de Merteuil i hans abstrakt stiliserade tolkning av Heiner Müllers Quartett, även den på Odéon. Med monologen Mary Said What She Said arbetar Huppert nu för tredje gången med Wilson. Det är teaterkonst på högsta nivå!
Robert Wilson blev legendarisk även i Sverige 1998, då Stockholm var Kulturhuvudstad Europa. Han iscensatte då Strindbergs Ett Drömspel på Stockholms Stadsteater. 2012 gjorde han ytterligare ett framträdande på den internationella Strindbergkonferensen i Stockholm.
Mary/Maria Stuart är i Isabelle Hupperts stramt formgivna tolkning en stolt upprorisk kvinna, på skoningslös väg mot döden. Pinckneys monolog är här ett ordflöde i ett rasande tempo, där Hupperts livepassager interfolieras med mimade partier där hon går i dialog med sin egen röst i playback. Rösten är mörk, ibland hes, grov och skrovlig, nyanserad men aldrig ”vacker”. Inledningsvis står hon alldeles stilla i några minuter som en silhuett mot en vitgrå bakgrund. Sedan rör hon sig, först nästan omärkbart framåt, i en stram precis koreografi över scenen – ibland snabbt, ibland överdrivet långsamt, men alltid extremt kontrollerat. Ständigt står silhuetten, frontal eller i profil, i fokus. Kontrollen tycks ibland överdriven, men just denna överkontroll skapar en sällsam magi. Det är som om vi åskådare hypnotiserades. I en gåtfull scen lyser Marys ansikte med öppen mun skrikigt grönt. I en av de starkaste scenerna av Mary Said What She Said rör sig Huppert diagonalt på scenen, fram och tillbaka, gång på gång, till Ludovic Einaudis lätt abstrakta musikaliska komposition, som ibland har drag av dominant filmmusik. Hon är vänd mot publiken, först i framåtrörelsen, där hon slår framför sig med armarna. Sedan svänger hon armarna bakåt medan hon backar mot fonden med raska steg. Då och då tystnar Huppert helt och stannar upp i en frusen bild. Hennes andning ät hetsig under ordflödet, men tycks i de stumma scenerna helt stanna upp. Kort sagt: Hupperts Mary blir en staty! Ibland utstöter denna staty ett chockartat kraftigt skrik.
Jacques Reynaud har designat en tätt åtsittande tung, mörk, höghalsad, fotsid klänning med guldtrådar, värdig en drottning, åt henne. Den tycks vara urringad, men har givetvis ett vitt tyg i dekolletaget. Dräkten stänger in henne, tvingar henne antingen till stramt höviska gester, eller ibland till att totalt bryta den aristokratiska koden med hysteriskt fäktande arm- och handrörelser, ibland med fingrarna wilsonskt spretande. Frisyren, stramt bakåtkammad med hårknut, lyser i mahognybrunt.
Wilsons dekor är minimalistisk, består nästan bara av perfekt avstämt ständigt skiftande starkt ljus. I en scen ser vi överraskande nog en stol. Färgskiftningarna som hos honom ofta är klara och bjärta är här reducerade till olika nyanser av grått och vitt med enstaka blå inslag. Bakgrunden mot Marys ibland mörklagda gestalt är ständigt kraftigt lysande och ständigt lätt varierad i denna ganska kalla färgskala.
Wilson besitter självironins konst utan att bli påträngande; i en blackout hör vi hans röst ur en högtalare: ”Hi, I am here / I am not here”. Det är trots allt han som med perfekt regi, perfekt ljud och perfekt ljus lyft fram Hupperts gestalt i ett allkonstverk i ordets klassiska mening. Den kraft vi ser är inte bara Marygestaltens utan också regissörens. I slutet av monologen tycks Mary se sin unge son James som ett framtidshopp och en revansch – och så blev det ju också. Från honom härstammar båda Charles III:s föräldrar, medan rivalen Elisabeth I förblev barnlös.
Roland Lysell
==
Dramaten, Stockholm, gästspel från Théâtre de la Ville, Paris
Mary Said What She Said
Text: Darryl Pinckney
Översättning: Fabrice Scott
Regi, scenografi & ljus: Robert Wilson
Musik: Ludovico Einaudi
Medverkande: Isabelle Huppert
10 december 2023
rolandlysell 