(tidigare punlicerad i Norsk Shakespeare Tidskrift 2-3/ 2023)

(Stockholm:) Michael Thalheimer regisserar Tjechovs Körsbärsträdgården på Dramaten, hans femte arbete på stockholmsscenen. På ljusårs avstånd från Stanislavskijtradition och psykologisk realism låter han ofta komedin övergå i fars. Pjäsen tappas bort, men rolltolkningarna ger djupa intryck.

Körsbärsträdgården

Text: Anton Tjechov

Regi: Michael Thalheimer

Översättning: Lars Kleberg

Bearbetning: Michael Thalheimer, Maja Zade

Scenografi: Henrik Ahr

Kostym: Michaela Barth

Musik: Bert Wrede

Ljus: Michael Gööck

Mask: Sofia Ranow Boix-Vives, Peter Westerberg

Medverkande: Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Erik Ehn, Electra Hallman, Tina Pour-Davoy, Nemanja Stojanovic, Torkel Petersson, Kristina Törnqvist, Rasmus Luthander, Manuela Gotskozik Bjelke, Per Mattsson, Christoffer Svensson

Dramaten Stockholm

Premiär den 24 mars 2023

Roland Lysell

På Dramatens stora scen har de tre väggarna fyllts med 1980-tals-expressionistiska tyska målningar i dunkla färger (som runnit på dukarna) med skymtande gestalter av scenografen Henrik Ahr. Golvet är en lätt sluttande platta. Möbleringen inskränks till mycket enkla stolar. Aktörerna sätter sig längst bak i fonden och spelet kan börja.

                      Den tyske regissören Michael Thalheimer, som fick sitt genombrott med en iscensättning av Molnárs Liliom 2000, har sedan 2008 varit en återkommande gäst på Dramaten: Kasimir und Karoline, Woyzeck, Peer Gynt, Elektra och nu Tjechovs Körsbärsträdgården. Hans minimalistiska registil med starkt nedstrukna texter och intensivt genomarbetade ljus-, ljud- och sceneffekter gör honom mycket speciell, vilket hittills fungerat bäst i klassikeriscensättningar som Orestien (Berlin 2007) Medea (Frankfurt 2012) och Penthesilea (Frankfurt och Berlin 2015). Här skärps konflikten av reduktionen. Vad gäller texter av Schnitzler, eller som nu av Tjechov, skymmer skärpan ibland själva dramat, vilket förstås är synd. I Körsbärsträdgården, enligt dramatikern själv en komedi, finns en spänning mellan rollfigurernas ibland sentimentala sätt att försöka kommunicera och det faktiska djupa främlingskap som sökandet efter gensvar avslöjar, en spänning som skänker varje replik i pjäsen en sorglig dubbelmening. Thalheimer låter ofta gestalterna gå eller springa fram till rampen och rikta replikerna direkt mot oss i salongen, i stället för mot en medaktör. Att regissörens främmandegöring läggs ovanpå pjäsens främlingskap gör att regins och dramats effekter ibland tar ut varandra.

Skickliga skådespelare: Lopachin med flera

Att det ytterst medvetna projektet oftast lyckas i Körsbärsträdgården i Stockholm beror faktiskt på dramatenskådespelarnas skicklighet. Först möter vi Lopachin (Andreas Rothlin Svensson), den ättling till livegna som köper körsbärsträdgården, i skrikigt blågrön plastjacka, hopknutna svarta mjukisbyxor, vulgär guldkedja på bröstet och en bar mage som väller ut, alltså en outsider med tom blick som dominant och bullrig bokstavligt talat hugger för sig. Utan empati blir han plötsligt sentimental inför Ranevskajas sorg över att ha förlorat trädgården. Ibland är det som om denne Lopachin gjorde sig lustig över sitt eget utseende. Thalheimers ironi består i att ha kvar Tjechovs replik om att han har vit väst och gula askor utan att utrusta honom med «rätt» kostymering.

Två rollfigurer i pjäsen har byggts ut till ett slags slapstickgestalter i första akt. Det gäller Nemanja Stojanovics akrobatiske Jepichodov och den här litet spända och irriterade Manuela Gotskozik Bjelkes tjänsteflicka Dunjasja, som trots matchande cyklamenfärgade byxor, respektive strumpor, aldrig får varandra. I de första scenerna ger de iscensättningen drag av marknadsgyckel. Hon tappar porslin och han spelar gitarr och sjunger falskt. Dunjasja är i stället förälskad i betjänten Jasja, som i sista akt häller usel champagne över henne.

Skickliga skådespelare: Ranevskaja och Gajev

Efter de inledande clownerierna springer huvudpersonen, godsägaränkan Ranevskaja, fram ur dunklet. Hon är yngre än vanligt i Rebecka Hemses tolkning, en mycket nutida dam i lila sidenkostym som skrattar och flaxar med armarna som en tonårsflicka, litet nonchalant likgiltig och mera förankrad i sin fantasi än i de ekonomiska realiteterna.. Men humöret växlar och plötsligt imponerar Hemse i Ranevskajas hjärtskärande sammanbrott i sorg över den sedan några år döde sonen. Senare, när hon får veta att Lopachin köpt körsbärsodling och hus, sjunker hon ned på golvet i sin lila kostym, som om hon förlorat sitt skelett.

Erik Ehn år en mycket säregen Gajev, Ranevskajas bror, i gulaktig sliten päls och lila skjorta som lätt tankspritt blickar ut över salongen när han håller sitt berömda tal till skåpet, så känslosamt att man i publiken faktiskt känner sig utnämnd till skåp. I Thalheimers regi fungerar hans drömska minnesbilder som det förgångnas ständigt tystade röst.

Pinsamma möten och melodislinga

Lopachin och Electra Hallmans strama gråklädda Varja ingår aldrig i det äktenskap Ranevskaja planerat, men regikonceptet gör att pinsamheten i deras misslyckade möte i fjärde akt aldrig blir riktigt tydlig. Deras blickar möts inte ens.

                      Kristina Törnqvists buktalare Ivanovna blir här blott en något förvirrad kvinna i svartvitt om undrar vart hon skall ta vägen, inte den trickster vi ibland ser rollfiguren som. En mycket vacker säregen rolltolkning svarar Per Mattsson för som den åldrade betjänten Firs, som med beundransvärd intensitet lyckas sitta stilla och ordlös på en stol längst framme till vänster i första akt och långt senare, mot slutet, mödosamt stapplar fram ur mörkret i det tomma huset bortglömd med sin käpp. Torkel Peterssons Pisjtjik, grannen som ständigt lånar pengar, är påträngande både i sin girighet och sin skrytsamhet. Uttrycksfullt sliter han av sig kläderna när han tror sig ha tappat pengar.

                      Bert Wredes rytmiska, medvetet enformiga, melodislinga, som tar ironisk paus när Lopachin ber om musik, lyfter fram både skeende och regikoncept. Den saktar in i sista akt och påminner om hjärtats slag – men varken den eller regin för oss till förra sekelskiftets Ryssland. Vi är hos oss! Rollfigurerna är som vi när de springer fram på ett sluttande golv i känsloutbrott, ofta gränsande till hysteri.