På Berliner Ensembles scen står Johanna Wokalek klädd i svart och vitt till vänster och Corinna Kirchhoff i pälsstola och sekelgammal hatt till höger. I den slitna röda salongen sitter vi. Plötsligt växer Wokalek på höjden i sin väldiga vita kjol. I själva verket har hon långsamt stigit upp på ett bord, osynligt under klänningen. Så börjar den första av åttiotalet scener som regissören Andrea Breth satt samman i iscensättningen Ich hab die Nacht geträumet, ett lyriskt-musikaliskt kollage skapat 2023; titeln är hämtad från August Zarnacks folkviseadaptation från 1820. Sånger av Schumann, Schubert, Rossini, Edvard Grieg, Sjostakovitj, Franz Lehár och Friedrich Hollaender och stämningsfulla dikter av Goethe, Wilhelm Müller och Joseph Eichendorff blandas med moderna texter av Joachim Ringelnatz, Paul Celan, Ingeborg Bachman, Meret Oppenheim, Heiner Müller, Thomas Brasch, Herta Müller och filmtexter av David Lynch (ofta), Stanley Kubrick, Ulrich Seidl och Roy Andersson (en gång). Theodor W. Adorno får ta till orda och vi känner igen tyska varianter av Peggy Lees, Elvis Presleys, France Galls och Leonard Cohens schlageroriginal.

                      Andrea Breth förnam både språklöshet och rådlöshet och hänvände stig till nattdrömmen, liksom en gång August Strindberg. Inspirerad av Freud och andra arbetar hon denna gång med drömmens logik. Scener bryts och avlöser varandra, oförklarligt utan vanlig logik, och den narrativa tråden skapas av den drömmande, i detta fall den iakttagande åskådaren. Olika personer har bevisligen haft starkt divergerande upplevelser av samma sceniska förlopp.  I Strindbergs fall återkommer dörren med fyrväpplingen, hos Breth är det mera fråga om återvändande rekvisita: en gul nyrokokosoffa, en brun fernissad klädkista med mässingsbeslag samt gammaldags bruna stolar och svarta väggtelefoner. Raimund Orfeo Voigts scen är ett blyertsgrått rum med kulissväggar och dörrar, ungefär som på en barockscen och längst inne i fonden skymtar vi ett piano med pianisten Adam Benzwi. Ibland stängs scenen och man spelar framför en mörkgrå vägg. Dörröppningar kan höjas och sänkas så att entréer kan ske krypande. Men oftast glider aktörerna på vridscenens dolda rullband från vänster till höger – eller tvärtom.

                      Sex lysande skådespelare, och en kör med tio sångare/figuranter bildar ensemblen. Kostymören Jens Kilian har klätt damerna i huvudsak i en gammaldags tantig gråskala och herrarna i svartvitt, men ibland kan plommonstop fyndigt kombineras med tyllkjol i denna absurda värld. Vigast bland alla viga aktörer är Alexander Simon, än som bortkommen ung man, än som stumfilmsakrobat. Martin Frentzschs figurer är mera till åren komna och ofta ett slags ledargestalter.

                      Grundtonen i stycket skapas av slapstickscener, erinrande om Buster Keaton, Laurel & Hardy eller Chaplin. Men när aktörer i svart uppträder parvis går tankarna gärna till film noir eller medhjälparna i Kafkas romaner. Gång på gång trasslar aktörer in sig i slipsar eller stolar. Dråplig är särskilt Wokaleks scen där hon elegant i extremhögklackat och liten svart lyckas snärja in sig i de långa handtagen till sin egen handväska.

                      Här kan allt ske, även det mest omöjliga. Aktörer kan dyka upp med älghorn eller varghuvud. Den 136 cm långe Peter Luppa glider från höger till vänster med en dammsugare och en blomsterbukett. Han försvinner. Längre bak på scenen ser vi ett semesterfirande elegant franskt par skåla i champagne i soffan och klaga på pensionatets tråkighet. En upprörd Corinna Kirchhoff gör entré, men de ser inte henne och hon ser inte dem. Hon inleder en klagomonolog mot sin mor och vill veta hur modern kände sig innan dottern föddes. Men den moder hon riktar sig till är just Luppa, nu utan dammsugare, men med blomsterbuketten i handen. Det eleganta franska paret fortsätter högljutt spela överklass.

                      Att dansa kan vara underbart, särskilt för Wokalek i grön och lila metallklänning. Men hennes entusiasm får stå i kontrast till en ung herre som ivrigt läsande en bok ligger vid hennes fötter. Senare byts rollerna och en ung man står i fokus, ivrigt klagande över moderna kvinnors outfit. Han säger sig älska att dansa, särskilt polonäs! I en scen är det Kirchhoff som tar upp klänningen ur kistan – hon försöker gång på gång och något exploderar, men till sist får vi syn på det kontroversiella klädesplagget igen. Kirchhoff, en av Breths mångsidigt begåvade favoritskådespelerskor (1984 debuterade hon som Irina i Peter Steins Tre Systrar och 2000 gestaltade hon hans sköna Helena i Faust), lyfter ibland fram en sorgsenhet. Vid ett tillfälle tycks hon tro sig uppvaktad av en telefonerande herre som i själva verket riktar replikerna till en person som står bakom henne. Precis som vi utsätts för i drömmen hör gestalterna andras repliker, men förmår varken svara eller ingripa.

                      Bärande i föreställningen är också musiken, ibland klassisk, ibland populär. Satiriskt leder Rentzsch hela ensemblen med en transistorradio från 1950-talet i handen. Den spelar en schlager om en liten domherre. Men oftast bryter allvaret fram, tvärs igenom ironin, exempelvis i Wokaleks stämningsfulla tolkning av ”The Windmills of Your Mind” – ett slags metakommentar, eftersom vi ju rör oss just i hjärnans vindlingar.

                      Ofta förnims alltså en delvis dold ångest under skämten och spelglädjen kan plötsligt ersättas av grymhet. Klädkistan med Luppa glider in från vänster och där står han putsande och vattnande en liten grön plastgran. När kistan glidit mot höger hörs plötsligt ett skott. Luppa faller och grå ensemblemedlemmar tittar rådlösa ner i kistan.

                      Många av citaten har sin förankring i 1900-talets förra hälft och det är fullt konsekvent när iscensättningen efter tre timmars drömmar avslutas med unison sång av ensemblen. Man sjunger ”Gib mir den letzten Abendkuss”, precis som en gång i världen Comedian Harmonists, och vi erinras om att tre av de sex gruppmedlemmarna tvingades lämna Tyskland för alltid efter Hitlers Machtübernahme. Breth iscensätter inte vilka drömmar som helst, utan specifikt tyska drömmar. Som åskådare skrattar man hejdlöst, men vid enseblens ”Auf Wiedersehen! Leb Wohl” sätter sig skrattet i halsen.

                                                                                                                                                                                                                                                                                           Roland Lysell

==

Berliner Ensemble

Pjäs: Ich hab die Nacht geträumet. Ein Schauspiel mit Musik
Av: Andrea Breth  
Regi: Andrea Breth

Dramaturgi: Sibylle Baschung. Musikalisk ledning: Adam Benzwi

Scenografi: Raimund Orfeo Voigt

Kostym: Jens Kilian

Ljuddesign: Christoph Mateka

Ljus: Alexander Koppelmann
Medverkande: Adam Benzwi, Corinna Kirchhoff, Peter Luppa, Martin Rentzsch, Alexander Simon, Johanna Wokalek.
Kör: Irina Fedorova, Catriona Gallo, Birgit Heinecke, Dennis Jankowiak, Frank Michael Jork, Tomoya Kawamura, Ahmet Özer, Heidrun Schug, Sonia Wagemans, Günther Weidmann.

Premiär den 16.mars 2023
Berlin 19 mars 2024