Av Roland Lysell

Tidigare publicerad i Norsk Shakespeare Tidsskrift 4/2023.

(Stockholm:) I tider av krig och oro hamnar de antika grekiska tragedierna ofta på teatrarnas repertoarer. Mer än moderna pjäser åskådliggör de övermodets förödande effekter och blottlägger skoningslöst krigsoffrens utsatthet. På Dramaten inger Karl Dunér respekt med en väl sammanhållen dubbeliscensättning av Perserna och Trojanskorna.

När teaterhistoriens hårdast kritiserade örn år 456 f. Kr. i Gera på Sicilien släppte sin nyfångade sköldpadda mot det han trodde var en sten, men som i själva verket var den atenske tragöden, musikern och körledaren Aischylos (född 525) kala skalle, och dödade honom, fick en lysande teaterkarriär sitt abrupta slut. Däremot höll sköldpaddans skal och örnen fick aldrig njuta av dess läckra innehåll. Aischylos hade som tur var i förväg författat sin gravskrift, där han stolt nämner sin roll som fältherre vid slaget vid Marathon, där perserna besegrades år 490, men inte ristar in ett ord om Orestien, uppförd 458, den enda klassiska grekiska trilogi som i sin helhet bevarats. Teatern stod alltså inte riktigt så högt i kurs i antikens Grekland som vi gärna vill tro.

Aischylos eftermäle

Aischylos, även modig och aktiv vid sjöslaget mot perserna vid Salamis 480, har av litteratur- och teaterhistorien, särskilt efter bröderna August Wilhelm och Friedrich Schlegels insatser vid sekelskiftet 1800, tilldelats rollen som vår förste store dramatiker. Hans Perserna, uruppförd på Dionysosteatern i Aten år 472, alltså sju år efter persernas slutgiltiga nederlag vid Plataiai 479, är den första av de sju av hans tragedier som redan under Antiken bevarades som klassiker i papyrusform. Redan 470 spelades pjäsen en andra gång i Aitna på det av grekerna koloniserade Sicilien. Under 1900-talet, särskilt efter andra världskrigets slut, har såväl Orestien som Perserna uppförts i ofta storslagna iscensättningar.

                      Idag kan vi ta del av Perserna i original eller svensk utmärkt översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, men blott som text. Vid urpremiären var det snarast fråga om ett allkonstverk med sång, dans, mimik och gestik, säkerligen också ett tekniskt teatermaskineri och exotiskt lysande dräkter. Perikles, sedermera berömd politisk ledargestalt, agerade körledare. Trageditävlingarna, som ofta vanns av Aischylos, ägde rum varje år vid Dionysosfestligheterna. Deras religiösa rötter är omstridda.

Persernas uppbyggnad

Särskilt uppbyggnaden av Perserna har beundrats. En vanlig teori är att tragöderna sammanfogade element som funnits tidigare (körsånger, monologer etc.) och fogade samman dem till en ny effektiv enhet. Scenen för Perserna är storkonungens palats i Susa och med spänd förväntan spanar de hemmavarande efter rapporter från kung Xerxes fälttåg i Grekland. Oron över utgången vid Salamis antyds i första kören, en kör bestående av persiska åldringar, fördjupas av änkedrottningen Atossas mäktiga monologer och egendomliga dröm om två unga kvinnor och följs upp av budbärararens rapport om de egnas nederlag, varefter faderns, kung Dareios, vålnad frambesvärjs och dyker upp i en så kallad epifani, innan klimax inträder i och med Xerxes spektakulära återkomst och veklagan.  

                      Ibland påstås att Aischylos var den förste tragöd som behandlade ett samtidsmotiv på scenen, men det stämmer inte. Phrynichos hann före, men dennes Miletos fall har inte bevarats. Aischylos har också berömts för att ge en positiv bild av fienderna, perserna. Detta är dock fullt logiskt. Hans syfte är att visa hur Xerxes i ungdomligt övermod begår hybris och överskattar sin förmåga, varvid han råkar ut för gudarnas hämnd. En klok härskare nöjer sig med vad han har och trycker ner begäret att vidga sitt rikes gränser. Den åskådare som vill kan associera till Atens egen expansionspolitik när dess herravälde över den egeiska övärlden etablerades; det attiska sjöförbundet grundades 477. Tragödens senare tanke om triaden handla, lida, lära märks redan här. Aischylos, med sina aristokratiska rötter, är ingen pacifist, men han betonar vikten av förnuft och besinning. Väl att observera tänker Aischylos perser oftast grekiskt och sympatin ligger entydigt på det grekiska statsskicket och den grekiska återhållsamheten, inte på persiskt envälde och persisk lyx.

Ny dramatisk enhet

Perserna var mittdramat i en i övrigt förlorad trilogi som inleddes med Fineus och avslutades med Glaukos från Potnias och ett satyrspel. När Karl Dunér nu iscensätter tragedin på Dramaten gör han ett annat val. Han kombinerar Perserna med Euripides (c:a 485–406) tragedi Trojanskorna, först uppförd så sent som 415. Trojanskorna avslutade en trilogi, där Alexandros, ett binamn till det trojanska kungaparet Priamos och Hekabes son Paris, och Palamedes var de båda första skådespelen. Här skildras de trojanska kvinnornas fasor i Trojas ruiner sedan deras makar dödats av grekerna. Dramat, som utspelas i Troja efter grekernas seger, inleds med en prolog av havsguden Poseidon och en dialog mellan honom och krigs- och förnuftsgudinnan Athena. Athena vill hämnas på grekerna, eftersom deras kämpe Ajax våldtagit Kassandra i hennes tempel. Gudarnas dialog följs av en monodi av Hekabe, dramats protagonist. Kören består av tillfångatagna trojanskor. Grekernas budbärare Talthybios hämtar först Hekabes dotter Kassandra, euforisk till vansinne, som skall tillfalla grekernas ledare Agamemnon, och sedan svärdottern Andromache, Hektors änka, vars lille son Astyanax kastas nedför stadsmuren och krossas. Yngsta dottern Polyxena har redan offrats vid Achilles grav. Så inträder Menelaos och konfronteras med sin av Paris enleverade gemål Helena, enligt Hekabe orsak till kriget och allt annat elände. Helena förs bort till ett skepp med adress Argos. Enligt grekernas beslut skall Hekabe bli slavinna hos Odysseus, vilket hon djupt och vredgat beklagar sig över.

Euripides

Euripides, som härstammade från en köpmannafamilj, saknade såväl Aischylos militära meriter som dennes politiska uppdrag och drog sig under sina båda sista levnadsår tillbaka från Aten och levde då enligt legenden i en grotta i norra Grekland. Han kritiseras redan i samtiden, exempelvis i dialogen med Aischylos i Aristophanes komedi Grodorna (405). I hans sjutton bevarade tragedier med mytisk-historiska motiv reduceras körens roll, gudarna får mer mänsklig gestalt (ibland uppträder de i slutet som deus ex machina) och protagonisterna framställs som motsägelsefulla individer i strid med sig själva utan stöd från ovan. I äldre framställningar beskrivs Euripides som mindre troende än föregångarna, men idag lyfter man mera fram hans gudars, exempelvis Dionysos i Bacchanterna, nyckfullhet, snarstuckenhet, outgrundlighet och grymhet mot människorna. Gudarna hämnas! I Trojanskorna är Athena ett gott exempel på detta.

Bröderna Schlegel såg Euripides som ett förfallsfenomen efter den beundrade Sophokles, hos vilken det antika dramat enligt dem nådde sin höjdpunkt. August Wilhelm kritiserade dramats hopning av hjälplöst lidande, en kritik som upphörde efter 1900-talets båda världskrig, vilka som bekant överträffade grekernas krig i meningslös grymhet. Idag spelas Trojanskorna ofta och digitalt kan vi ännu imponeras av Michael Cacoyannis filmatisering med Katharine Hepburn och Vanessa Redgrave från 1971.

Orostider

Grekiska tragedier hamnar ofta på repertoaren i orostider, då politiska konflikter tycks ta våldsam form och i värsta fall leda till krig. Karl Dunér har alltså i högsta grad haft hjälp av tidsandan. Den senaste veckans grymheter i Israel och Gaza har snarast fått honom att te sig alltför försiktig och alltför generös med ironiska effekter. Influerad av Beckett avstår han från det spektakulära allkonstverk som texten antyder. Scenen domineras av en väldig hängande säck ur vilken sanden sakta rinner ned på golvet och små rostfärgade dockor får representera de härförare som nämns. Scenbilden är sobert exakt. Jakob Eklund fungerar utmärkt som körledare. Övriga manliga aktörer bistår som presentatörer av enskilda härförare, men Dunér ansluter inte till den nygamla trenden, exempelvis hos Ulrich Rasche, att låta hela kören tydligt och kraftfullt skandera stroferna. Ett tyvärr misslyckat regigrepp är att införa en barnkör som med sina späda röster och Bachtoner ger iscensättningen ett idylliserade drag. Är de propert klädda små gossarna kyrkosångare eller gammaldags skolelever? Texten hörs inte och syns knappt när den projiceras på scenens bortre vägg.

Aktörerna i Perserna

Anna Björk förmår dessvärre inte fylla rollen som den åldrade kraftfulla drottningen. Replikerna klingar vardagligt diskbänksbanala. Dareios vålnad gestaltas av en orientaliskt klädd liten bunrakudocka som tas upp ur sin stenkista. En dockspelare hjälper dockan röra sig. Jakob Eklund får bidra med adekvat knarrande åldringsröst. Den döde perserkonungen trivialiseras. Däremot fungerar operasångaren John Erik Eleby idealiskt vid de få tillfällen han får ge prov på sin konst. Dramat når sin gastkramande höjdpunkt när «vildhjärnan» Xerxes gör entré. Erik Ehn ger med ungdomligt stark men brusten röst och intensiv blick som utstrålar vansinne, desperation och förtvivlan hans repliker full fysisk kraft och visar ohöljt den förlorande kungen som utmattad hjälte. Xerxes blir skrämmande i sitt sammanbrott och vi förstår till fullo Aischylos budskap – att hybris leder till en besinningslös djärvhet som i sin tur leder till omdömeslöshet och total förlust.

Aktörerna i Trojanskorna

Efter paus är språket nedtonat, mindre poetiskt och scenbilden annorlunda, dominerad av murar i bakgrunden. Stina Ekblads prestation som den sörjande Hekabe är mästerlig. Den vanligtvis stilfullt återhållna och värdiga, ibland lätt humoristiska, skådespelerskan ligger här som en förtvivlad Hekabe på golvet. Hon vågar vara rå, vågar vrida sig som en till djupaste förtvivlan driven moder. Under föreställningen växlar hon från skrovlig sorg och skrikande desperation till glödande vrede och aggressivt besinningslöst hat mot Helena som vållat hennes make och barn fruktansvärd olycka. Den stolta änkedrottningen vägrar i sitt förakt av fienden se sig själv som slav, allra minst till Odysseus. Hennes röda men solkiga klänning står i stark kontrast till de svartvita kläder som dominerar i båda tragedierna. Stina Ekblad utstrålar en grov urkraft vi sällan ser på svenska scener, allra minst på Dramaten.

Intressant är också greppet att låta Tina Pour-Davoy, också hon i rött, tolka rollen som en ytterst rörlig men totalt förvirrad Kassandra, oskuldsfull i sin hysteriskt uppspelta glädje över att bli förd till Agamemnon och Marie Richardson profilera sig som hennes motsats. Richardson visar fram sin Andromache som den hjältinna som behärskat finner sig i gudarnas vilja. Den monotoni som finns i pjäsens rad av utlämningsscener blir därmed mindre märkbar. Mycket är svårt att förstå i tolkningen. Varför spelar Richardson också Athena mot Erik Ehns Poseidon? Kanske för att markera en förnuftets linje i ett känslokaos? Varför finns Jakob Eklunds Menelaos nästan ständigt med på scenen?

Enheten i iscensättningen markeras av stilgreppet att låta de fångna trojanskorna förses med halsjärn innan de bortförs av Rasmus Luthanders budbärare Talthybios. Hekabe sätter trotsigt på sig halsjärnet själv. Ett annat grepp som får de ganska omaka tragedierna att tala till varandra är att låta Andromaches dödsdömde lille son hissas ned i en säckväv liknande sandsäcken i Perserna, fastän mindre.

Sällsynt väl sammanhållen enhet

Trots att enskildheter kan ifrågasättas måste man beundra Karl Dunérs iscensättning av de båda antika tragedierna som en sällsynt väl sammanhållen enhet, där de starkaste av Dramatens aktörer förmår visa sig fullt värdiga att uppbära de klassiska rollerna i två internationellt välkända pjäser som i vårt land blott alltför sällan spelas. Pjäsernas fokusering av krigsoffrens lidande och varning för brådmogen expansionsdrift kan kännas akut även i ett land som i över tvåhundra år avstått från att försöka invadera sina grannar.

==

Dramaten, Stora scenen

Perserna Trojanskorna

Av Aischylos, Euripides

Översättning: Jan Stolpe, Lars-Håkan Svensson (Perserna),

Agneta Pleijel, Jan Stolpe (Trojanskorna)

Regi, bearbetning och scenografi: Karl Dunér

Dramaturgi: Joel Nordström

Kostym: Helle Carlssonnni

Ljus: Torben Lendorph

Musik: Johann Sebastian Bach, Magnus Granberg

Ljud: Björn Lönnroos

Peruk och mask: Peter Westerberg, Nathalie Pujol

Medverkande: Anna Björk, Erik Ehn, Stina Ekblad, Jakob Eklund, John Erik Eleby, Thomas Hanzon, Rasmus Luthander, Göran Martling (på orgel), Tina Pour-Davoy, Marie Richardson, Walter Johnson/Joar Holmberg/Alfred SvenbergPremiär 19 o