Från Lorensbergsteaterns scen ljuder Bent Fabrics klassiska schlager ”The Alley Cat”, känd genom Peggy Lee och andra uttolkare, när vi gör entré. En svartvit projektion av ett ansikte omgivet av ringar på ridån kan föra tankarna till Edvard Munchs Skriket. Ridån går upp och vi konfronteras med en mörk konstnärsateljé med svartvita målningar, stafflier, penslar och myller av bråte, inklusive en stol belamrad med papper och diverse svårskönjbara ting. En gestalt i svart kåpa gör entré. Det sparsamma ljuset kommer från två orangefärgade spotlights.
Vi befinner oss på Göteborgs dans- och teaterfestival och Düsseldorfer Schauspielhaus gästspelar med Robert Wilsons tolkning av Darryl Pinckney Dorian, en text som dels bygger på Oscar Wildes (1854–1900) och hans huvudpersons öden i romanen The Picture of Dorian Gray, dels på en skildring av konstnären Francis Bacon (1909–92), som vid ett inbrott upptäckte en tjuv och använde denne först som modell och sedan som älskare. Är det tjuven vi ser smyga sig in i konstnärsateljén? Befinner vi oss i en film noir?
Men hos Wilson finns varken fast story eller fast betydelse. Det vi ser som ett kollage av kraftfulla sceniska drömbilder är egentligen underkastat en stram och fast form som utgår från slutscen och inledningsscen. I Wilsons skapelseprocess kommer rum och scenbild först, sedan ljussättning och ljud, i detta fall med musikgruppen Woods of Birnam. Texten läggs på sist. Bilderna i Dorian åtskils ibland genom ljudstarka åskknallar. Wilson hävdar själv att han aldrig sagt till en skådespelare vad han/hon skall tänka, utan inspirerad av danskonstnären Merce Cunningham och andra utgår han från exakt koreograferad gestik och mimik utan angivet innehåll. Själv kan han härma de bisarra ljud han ibland låter aktörerna utstöta.
Christian Friedel är med sitt vitsminkade ansikte lysande i rollen – ensam aktör, ibland med enstaka figuranter, i nittio minuter. Hans röst kan låta låg, hes och raspig, men den kan också gå upp i falsett. Man kan till och med tala om ett slags röstmusik i denna tolkning. Intensitet skapas genom låga viskningar och pauser. Friedels Dorian kan ligga på golvet i Goethegestalt med samma energi som när han steppar. Marionettartat intar han poser och ibland ser vi blott hans silhuett. Narcissistiskt iakttar Friedel sig själv: ”I rise up and I walk with myself”. Wilson är berömd för sitt tempo: antingen stark och precis långsam koncentration eller snabbt stackato. Huvudsak är variationen. Hemligheten bakom det drabbande karismatiska intryck som hans tempo skapar är noggrann repetition av det som kanske ursprungligen blott var spontant och slumpmässigt. Friedel kan också spela boulevardteater, ett slags entertainment, när han sjunger som i en Broadwaymusikal. Den oheliga alliansen mellan genrer i Dorian är typisk wilsonsk.
Varje scen är värd att beskriva i detalj och varje åskådare har sina favoriter. Friedel har kastat av sig den svarta kåpan mitt i föreställningen och i elegant vit kostym med silverglänsande slag gör han entré i en sal med sminkspegel och vi ser honom fyrdubblad. I taket hänger en stilfull ljuskrona och ett rutmönster av orangefärgade ljusringar skapar en glänsande aura. Men bravurnumret ligger kitschet nära och strax ser vi en tecknad streckgubbe parodiera Friedels Dorian till höger. I den näst sista scenen går bilden i grått och endast ett litet hus kan urskiljas i snölandskapets dimma. Dorian möter sin skugga som i en spegel. Ljuset släcks och applådåskorna ekar i salongen. Men plötsligt går ridån upp igen. En guldram syns på scenen inom vilken en röd sammetsridå öppnar sig mot en ljus bakgrund. Och så följer den parodiska slutscenen som glatt bevisar att vi mitt i dysterheten befinner oss på teatern. Friedel steppar fram försedd med vit hatt, närmar sig publiken och sjunger. Vad? Jo, förstås ”The Alley Cat”.
Ibland hävdas att Robert Wilsons teater är mera form än budskap. Så är dock icke fallet. Just genom den strama formen blir budskapet extra tydligt. Abstraktionen ger djup inblick i ett existentiellt förhållande. Här är det fråga om den narcissism som Friedel så kongenialt uttrycker i ord och rörelse. Till sist hävdar Dorian att hans kärlek till sig själv blir hans eget fängelse.
Wilsons slagkraftiga version av Brechts Tolvskillingsoperan spelades på Berliner Ensemble från 2007 till 2020 och delvis går den att se på YouTube. Tidigare har Wilson gästspelat på Stockholms Stadsteater med Strindbergs Ett drömspel och Tjechovs Tre systrar 1998, på universitets Strindbergkonferens 2012 och på Dramaten med Isabelle Huppert i Mary Said What She Said 2023. Paralleller finns mellan alla hans iscensättningar. Vad gäller Dorian noterar jag gärna likheten med Orlando på Schaubühne i Berlin 1989, också den en bearbetning av Darryl Pinckney. Förlagan var då Virginia Woolfs djupsinniga och roande roman med samma titel. Woolfs och uttolkaren Jutta Lampes själfullhet stod i skarp kontrast till iscensättningens lättsinne och antipsykologi. Kontrasten gjorde att budskapet förstärktes till det yttersta och föreställningen skapade liknande effekter som en hypnos. Något liknande gäller Dorian den 24 och 25 augusti 2024 på Göteborgs dans- och teaterfestival.
Budskapet är att en Alley Cat, en gatukatt, på sina strövtåg inte kan skilja mellan rätt och fel. Kan Dorian det? Kan konsten det? – ty djupast handlar denna iscensättning om konstens villkor. Kan vi det?
Roland Lysell
==
Göteborgs Dans- och Teaterfestival
Gästspel från Düsseldorfer Schauspielhaus
Dorian
Text: Darryl Pinckney
Koncept, regi, scen, ljus: Robert Wilson
Kostym: Jacques Reynaud
Originalkomposition: Woods of Birnam
Regiassistens: Ann-Christin Rommen
Scenografiassistens: Stephanie Engeln
Ljusdesignassistens: Marcello Lumaca
Video: Tomasz Jeziorski
Make-up-design: Manu Halligan
Kostymassistens: Louise B. Vivier
Ljuddesign: Torben Kärst
Dramaturgi: Konrad Kuhn
Dorians skugga: Jeremia Franken
Radioröst: Darryl Pinckney
I rollen Dorian: Christian Friedel
rolandlysell 