Lessings Nathan der Weise i Norsk Shakespeare Tidsskrift

Slutversion

Gotthold Ephraim Lessings Nathan der Weise (1779, urpremiär i Berlin 1783), på sin tid ett unikt skådespel genom att det gav en positiv bild av en vis (men även rik) jude, modellerad på Lessings judiske vän filosofen Moses Mendelsohn, blev en av efterkrigstidens stora tyska klassiker och spelades ofta. Dramat, som utspelas på 1100-talet, kretsar kring Nathan, hans drömska fosterdotter Recha (Nathans egen familj har mördats), som i slutet visar sig ha kristna föräldrar, en kristen Tempelherre som räddar henne ur en eldsvåda, varvid hon uppfattar honom som en ängel, och den ädle Sultanen Saladin, som en gång benådade Tempelherren av en ingivelse och är beroende av kredit. Men när Sultanen möter Nathan frågar han efter något helt annat, nämligen vilken religion som är den rätta, islam, judendom eller kristendom. Nathan svarar genom att berätta en fabel om en underbar ring som gjorde sin ägare till en god människa. När ägaren kände slutet nalkas visste han inte vilken av sina tre söner som skulle få ärva ringen och löste problemet genom att tillverka två kopior, så lika originalet att domstolen vid arvskiftet inte kunde visa vilken ring som var originalet och därför löste problemet genom att be var och en av sönerna att genom sitt goda leverne visa att originalringen är hans. Sultanen förstår och accepterar.

Dramat, fortfarande obligatorisk lektyr i tyska skolor, brukar uppfattas som fundamentalt för 1700-talsupplysningen, ett försvarstal för frihet och religiös tolerans. Likt de tre ringarna i den fabel som Nathan berättar har de tre monoteistiska religionerna judendom, islam och kristendom samma ursprung. Dramats höjdpunkt, efter en rad invecklade bihandlingar; exempelvis blir Recha blixtförälskad i Tempelherren, är den stora omfamning i slutet där Nathan lyckats försona alla utom sig själv. Försoningen består i att Recha och Tempelherren visar sig vara biologiska syskon och dessutom brorsbarn till Sultanen.

Rasches iscensättning med rörliga pelare och ljusdesign

I sin iscensättning från Salzburger Festspiele har regissören Ulrich Rasche ersatt Lessings orientaliska rum, klostergångar och palmer med en mörk rymd bestrålad av en månliknande spotlight uppe till höger och en rad mindre ljuskällor till vänster. Golvet är en horisontell skiva med mittrundel och två yttre ringar som ständigt rör sig, ibland i olika takt. Aktörer går och går, men befinner sig på samma plats, eftersom golvet under dem rör sig åt motsatt håll.

Dimman breder ut sig över scenen. Det är sedan Alon Cohens raffinerade ljusdesign som skulpterar fram varierande abstrakta rum, ofta i gråtoner, men ibland i violett eller svagt orange. Viktig är också Nico van Werschs musik och Raimund Hornichs ljuddesign. Rasche är sin egen scenograf som i samtal avslöjade att han i förväg med hjälp av pappmodeller på arbetsbordet testar gränsen mellan tekniskt möjligt och omöjligt. Rasches svarta rymd fångar dels dramats existens- och identitetsproblematik, dels de fem huvudaktörernas uttrycksbehov, andliga isolering, oro och rädsla. Alla är klädda i svart med olika kostymdesign, utom Nathan, vars kläder skiftar i grått.

Rasche gör ofta sin rollbesättning tvärs emot mot texten. Ryska Valery Tscheplanowa är med sin spända nervositet och sitt sökande litet skräckslagna tonfall och ibland hopkrupna ganska tunna kropp något helt annat än den lugnt insiktsfulle jovialiske man vi gärna uppfattar Nathan som. Den kristne Tempelherren, tolkad av Mehmet Ateşçi, har en närmast orientalisk utstrålning. Med intensiv kärleksglöd och kraftfull obehärskad passion är det han som oftast tar scenen i anspråk med ett vokalt register vi inte fått njuta av sedan glansdagarna på Peter Steins Schaubühne. Också Nicola Mastroberardino imponerar i rollen som Sultanen med sina varmt sammetsmörka inkännande monologer. Skanderande körer ger som vanligt hos Rasche rytm och stadga åt spelet, men körerna i Nathan der Weise är mindre och färre än vanligt., Omfamnar varandra gör man inte hos Rasche, utan glider ständigt iväg eller rör sig i ringar.

Försvarstal för upplysningen?

Rasches slut är ett annat än Lessings. I programhäftet framgår att regissör och dramaturg med hjälp av Lessings förlagor kunnat skönja en skepsis i slutet. Från början hade Lessing i 1700-talsanda klistrat in äktenskapsscener som final, men sedan ändrat sig.

Det är, betonar Rasche, i det tryckta dramat familjeförhållanden, inte religiös upplysning och tolerans som skapar försoning! Dramat hävdar (som så ofta) en sak och visar en annan och flera av huvudpersonerna, särskilt Recha och Tempelherren, har fått sin självbild rubbad. Deras identitet är en annan än de trott och de har levt med falska namn.

Rasches iscensättning är alltså anmärkningsvärd, dels genom sitt djärva scenspråk, dels genom sin nytolkning av Lessings drama som i hans version mera betonar främlingskap än en försoning som, mot bakgrund av dagens religiösa konflikter, skulle te sig hycklande.

Roland Lysell