Teatervetarna talar sedan något decennium gärna om teatern som ”event”. De fann det tråkigt att analysera historiska föreställningar och teatersemiotiken blev dem för subtil. Ett lysande tillfälle att studera event vore Dramatens premiär på Papporna. Författaren i vit kostym rusar hysteriskt som sommarens instängda flugor bakom den oputsade fönsterrutan bland den försiktigt inträdande publiken. Här möter man inte Dramatens vanliga ”tanter”, förlåt ”vänner”, utan författarens överdekorerade bekantskapskrets. Brandlarmet går! Vi måste släpa oss ut! Och där står hon på en pall och vädjar till oss, som längtansfullt blickar in mot Frippes, att vi inte skall gå hem.

                      Pjäsen Papporna handlar som förväntat om män. Inte en kvinna på scenen! I programmaterialet skolas vi i grekisk mytologi: ”Ur Kaos steg Gaia – moder jord – och Uranos – himlen. Men det himmelska faderskapet visade sig inte vara skyddande, utan kontrollerande. Uranos fruktade sina barn och förslöt dem i jordens inre. Sonen Kronos gjorde uppror, kastrerade sin far och tog makten. Men Kronos blev inte heller någon föredömlig far. Han svalde sina barn levande – en efter en – tills modern Rhea räddade den yngste: Zeus. Gudarnas gud. Som också svek, straffade och försvann. Sådan är vår mytologiska faderslinje: tyranner, svikare, kannibaler. Och deras skuggor går igen i våra egna pappor.”

                      I författare Pascalidous värld är män följaktligen ”gudars like”, åtminstone i det avseendet att de sviker och äter upp sina barn. För den som tvingats närstudera så kallat intensivt föräldraskap, velourspappor som fått barnbarn och överbeskyddande Södermalmspappor, som ängsligt frågar sin lilla älskling om hen vill ha pizza, choklad, en banan eller kanske en glass, ter sig Pascalidous syn på saken något ensidig. Den som fördjupat sig i psykologi kan lätt få för sig att pappa-barn-problematiken blivit mindre sedan de gammaldags auktoritära fäderna, som tvingade sina barn till karriär, eller tvingade dem att INTE utbilda sig, abdikerat. Det har sedan blivit bittert att acceptera att problemen inte upphörde med abdikationen; papporna blev blott annorlunda.

Men detta är alltså inte Pascalidous sak under premiäraftonens event.

                      Framför oss ser vi nio rörliga aktörer med masker, inte tragedimasker utan imitationer av antika författar- eller filosofbyster. Ungefär så brukar Euripides se ut när han porträteras i marmor. Eller Platon. Skådespelarna är klädda i chiton, ett slags minimantel fäst ovanför axeln. Vagt påminner de om Jan Fabres ensemble i den internationella succén Mount Olympos. Ovan dem lyser en ring lampor, välkänd från uppsättningen av Hinkemann på samma scen. Skall det bli blod, svett och tårar som hos Fabre? Nej, naturligtvis inte. Det blir gruppterapi. En och en börjar männen ”bekänna”, ungefär som en mansgrupp på 1970-talet. Vi får veta att män i grupp gärna letar upp den svagaste och sedan använder honom som mobboffer. Men kan inte detta gälla även kvinnor? Eller rentav tuppar, höns och kycklingar?

                      Dramaturgin är sedan nummerrevyns ganska enkla. De nio aktörerna tolkar olika rollfigurer, kanske tre gånger så många som de själva. De flesta historierna är skräckskildringar från förorten. Ingen av fäderna vill ge sin lille son spagetti med köttfärssås. Värst är den äldre man som mördat sin hustru och sedan arrangerat bevisen så att den oskyldige sonen (som väl är överlevare från ett tidigare äktenskap) fått skulden och burats in. En Norénvärdig livshistoria av denna art vore värd ett drama i sig. Vad får en pappa att vidta en sådan för oss vanliga östermalmsbor tämligen extrem åtgärd? Men nej, föreställningen ramlar vidare mot nästa socialfall. Den ende som är lätt att relatera till är Christoffer Svenssons figur som allt kraftigare skriker fram att han älskar sin son. Ett slags så kallad possessiv kärlek? Som i en utopisk glimt förstår vi att det är ett privilegium inte bara att få kärlek utan än mera att få GE kärlek. Däremot är en tes man då och då förnimmer att våld skulle vara symptom på den kärlek man inte fått tämligen tvivelaktig.

Världen i en teaterevent måste dock lättas upp, så aktörerna börjar sjunga ”Uti vår hage” medan den alldeles utmärkte dansaren Zizou Reinholdsson, som vi redan mött alldeles i början, får framföra ett imponerande danssolo med vapen i hand.

                      Allt är alltså inte misslyckat. Då och då kan några ord vara tänkvärda. Hörde jag rätt när en aktör mumlade att Gud har övergivit oss? Mycket tyder på att han har rätt. Rent gymnastiskt och koreografiskt finns gott om ljuspunkter, men trots att vissa av i de flesta fall ytterst vältränade aktörerna har en litet märklig svensk språkbehandling.

                      Författarens (kanske alltför) goda vänner har bildat ett slags hejarklack som jublar mellan numren, ungefär som Hammarbyfans när en spelare gjort mål. Vid föreställningens slut belönas aktörerna med yppiga blomsterbuketter. Författarens ettriga vita gestalt har vid applådtacket flugit upp på scenen och jublar när även hon beblomstras.

                      Behovet av underhållning i dessa dystra Trumptider må vara gränslöst. De som inte har råd med en premiärbiljett till Papporna har det värre än på länge. Men i motsats till privatteatrarna, som söker trösta genom musikaler, gör Dramaten i sin iscensättning av Papporna förortens sociala problem till underhållning. Är det verkligen så bra? Man börjar undra om inte författaren själv också bor på Östermalm?

Roland Lysell

==

Dramaten, Lilla scenen

Papporna
Text: Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi: Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym: Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask: Moa Hedberg
Dramaturg: Anna Kölén
Regiassistent: Lovisa Bergenstråhle

Medverkande: David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt, Zizou Reinholdsson
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025,