Svensk teaters förhållande till Anton Tjechovs dramatik är inte det bästa. Han spelas hellre än bra. Möjligen är den skenbart lätta ytan förrädisk. Men precis som Monet och Renoir hade det lika besvärligt som salig Rubens i sina ateljéer (kanske värre eftersom de saknade assistenter), så är Tjechovs möda knappast mindre än Shakespeares. Skillnaden är att Tjechov måste skärskådas på närmare håll.

Dramatens senaste försök är Alexander Mørk-Eidems version av 1880-talspjäsen Ivanov, tillkommen dryga decenniet före Måsen. Den är besvärlig med sina långa monologer och måste kortas, såvida publiken inte är livegen och av det skälet kan tvingas sitta kvar i sex-sju timmar. En möjlig ingång vore naturligtvis att lyfta fram tsar Alexanders Ryssland med dess politiska och sociala oro, men sedan Stockholms Stadsteater firade sin ryska höst 2001 har få vågat låta rysk teater utspelas i Ryssland. Risken vore naturligtvis att tankarna fördes till de marxistår ingen numera vill erkänna att han/hon upplevt.

Bland lyckade europeiska iscensättningar kan nämnas Dimitri Gotscheffs tolkning på Deutsches Theater 2005 med Samuel Finzi, Almut Zilcher och Wolfram Koch i huvudrollerna i en avskalad scenografi, där de lysande aktörerna visade hur lika moderna över existensen grubblande individer Tjechovs gestalter kan vara. Det enda den iscensättningen hade gemensamt med Dramatens nya är förkärleken för det groteska.

Problemet på Dramaten ligger redan i själva tolkningen. Shanti Roneys Ivanov är för det första äldre än pjäsens och har för det andra mera gemensamt med Gontjarovs Oblomov, eller för den delen Tjechovs Onkel Vanja, än Ivanovgestalten, som ju när han tolkas bäst förmår lyfta fram en säregen energilöshetens energi.

Mest fatal är flyttningen till svensk obygd. Väldiga rotvältor, kanske av contortatallar, och stora skogsmaskiner jämte en överdimensionerat kuddhav i en plastfyrkant med elefanthuvud står i vägen för spelet. Att iscensättningen är gjord före det amerikanska valet syns på den bekymmerslösa hanteringen av de svenska skogarnas inbyggare som inte står rostbältets efter. Delar av Dramatens ensemble leker buskteater och vi stockholmare skrattar åt de roliga typerna som har nosring eller inte kan gå i högklackat. Men som vi nu vet: skrattar bäst som skrattar sist. White trash hämnas.

Den geografiska och historiska förflyttningen blir också besvärlig i en pjäs där skilsmässa tycks otänkbar och föräldrar förskjuter sina barn. Dramats konflikt blir obegriplig. Hamadi Khemiris snälla sjukgymnast blir en skugga blott av Tjechovs katastrofala läkare. Dramaten vill naturligtvis, som alla teatrar, ha fler ungdomar i publiken. Men hur skall man få det när Adam Pålsson och Michael Jonsson tolkar pjäsens unga herrar som om de vore författade av en uppgiven skolpolitiker som svär ve över den nya generationen.

Men det finns naturligtvis ögonblick av täthet, ett löfte om vad det kunde ha blivit av pjäsen med en mer yrkeskunnig regissör. Ida Engvoll och Shanti Roney överraskas i en öm kärleksscen av Ivanovs dödssjuka hustru Anna, tolkad av Nina Zanjani, som skickligt nog nöjer sig med att kort rycka till och sedan avlägsna sig. Då är Tjechov Tjechov. Dessutom måste det medges att Johan Ulveson, vars likhet med Olof Palme tilltagit under åren, är ytterst underhållande när också Palmetalens rytm och s-ljud falskt väser ut i salongen.

När vi ser Ivanov blir vårt skratt nedlåtande och därmed ointressant. Helt annorlunda förhåller det sig med Staffan Valdemar Holms tolkning av Werner Schwabs kvartssekelgamla fekaliedrama Presidenterna (Die Präsidentinnen) . I 1990-talets Wien var det provocerande att skriva en pjäs om tre toalettvärdinnor, här i Stockholm 2016 verkar det naturligtvis mindre provocerande, eftersom vi läst svensk barnlitteratur från 1970-talet och beskådat Marie-Louise Ekmans bildkonst. De tre damerna är här sobert vitklädda, som vore de sjukvårdsbiträden, och Bente Lykke Møllers rosatonade scenrum med vägg och stor glasruta kunde lika gärna tillhöra ett sjukhus. Men nedför den rosa väggen letar sig små bruna rännilar fram under föreställningens gång förande tankarna till pjäsens ämne.

Mest konventionell är Erna med sin kärlek till påven och en slaktare Wottyla, som naturligtvis uppkallats efter Karel Wojtyla/ Johannes Paulus II. Stina Ekblad lyfter fram den puritanska sparsamheten mer än katolicismen, som ju spelar en helt annan roll i Österrike än i det sekulariserade Sverige. Mindre återhållen är Lena Endres Grete, också hon fullt upptagen av en ny amorös affär – men i detta fall med en folkparkshjälte. Ingela Olssons Mariedl, slutligen, får något saligt i blick när hon talar om glädjen att med bara händerna gräva fram tappade ting ur toalettstolar med stopp i avloppet. De tre aktriserna balanserar skickligt på den smala linan mellan underhållning och överspel och intet ont anande roar vi oss åt toalettvärdinnornas ganska alldagliga problem med kärlek och vuxna barn. Att Mariedl är förståndshandikappad, och därmed extra lustig, blir besvärande tydligt.

Men så förbereds omsvängningen. Av Mariedls berättelse om hur hon rensat pastorns toalett blir det tydligt att prästmannen sannolikt med vilja stoppat ned konservburk, dryck och parfym i avloppet och att Mariedl helt enkelt utnyttjats som folknöje. Hennes naiva berättelse tyder på att hon inte förstått. Pastorn är en sadist.

Revanschen är grym. Erna och Grete börjar smida planer om sina herrbekanta, som de nu tycks ha i ett säkrare grepp. De vill stiga socialt. Mariedl avslöjar sanningar i ett vredesutbrott mot de överlägsna och levererar sarkasmer om deras peruker och löständer. Tillintetgjorda till marknivå samlar sig Erna och Grete till ljuv hämnd. Bakom glasrutan skär de halsen av Mariedl.

När vi i publiken märker att vi skrattat med förtryckarna förnimmer vi ett slags besinning och känner dåligt samvete. I denna peripeti har pjäsen sin styrka. Den politiska kopplingen blir tydlig och metaforiken klar som glasrutan. Alla är vi ett slags toalettvärdinnor på livets bekvämlighetsinrättning, där vi under den vänliga tonen och det sofistikerade spelet trycker ned driften att vilja bli en varg bland vargar. Spelet som började med en afton med påven i TV slutar i mord.

Mycket verkar naturligtvis svagare än i Wien. Schlagersånger från 1960-talet som Heintjes Mama, som aktriserna framför med tidstypiskt sentiment, nådde aldrig över Östersjön. Kanske var dess moderskärlek alltför förljugen. Men framförandet gör sångnumren underhållande trots att melodierna är (nästan) nya för oss, och det är vackert så. Kontrasten mellan oskuldsfull gosse och verklig, uppenbart icke helt skötsam, son blir pinsamt tydlig.

Werner Schwab har dryga 22 år efter sin död i alkoholförgiftning tack vare Ekblad, Endre och Olsson, men även tack vare Holm och Lykke Møller, äntligen nått en bredare svensk publik. Det lysande spelet har förvandlat toaletten till en tankesmedja.

 

Roland Lysell

 

Dramaten, Stora scenen

Ivanov av Anton Tjechov

Övers: Staffan Skott

Regi: Alexander Mørk-Eidem

Medverkande: Shanti Roney, Nina Zanjani, Ida Engvoll, Bengt CW Carlsson, Johan Ulveson, Hamadi Khemiri, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nina Fex, Adam Pålsson, Ingalill Andersson, Michael Jon

Scenografi: Erlend Birkeland

Musik: Goran Kajfes

&

Dramaten, Lilla scenen

Presidenterna av Werner Schwab

Övers: Linda Östergaard

Regi: Staffan Valdemar Holm

Medverkande: Stina Ekblad, Lena Endre, Ingela Olsson

Scenografi, kostym: Bente Lykke Møller

Ljus: Egil B H Hansen

Peruk, mask: Sofia Ranow Boix-Vives