William Shakespeares Hamlet, dramernas drama, omstrålas av en säregen aura, trots att det absolut inte är den perfekt konstruerade pjäsen – i motsats till Konung Oidipus eller Gengangere. Kanske är detta orsaken till att så få iscensättningar misslyckas? Som om det fanns så många perspektiv att alltid någon aspekt imponerar, även om man förflyttar pjäsen till italiensk maffiamiljö, så som Pistolteatern i Stockholm gjorde 1986. Regi och ensemble står alltid inför ett val. Man kan inte visa allt, även om man spelar hela texten, vilket man kan hinna med på fem och en halv timmar. Närmast kom Klaus Michael Grüber i en barockinfluerad iscensättning på Schaubühne i Berlin 1982 med Bruno Ganz och Jutta Lampe som Hamlet och Ofelia.

På Dramaten, när pjäsen senast iscensattes 2017, skapade Jens Ohlin och Hannes Meidal i kraft av radikal reduktion enligt Svenska Dagbladet ”gastkramande och tankeväckande samtidsteater.” Sofia Jupither väljer nu snarast den motsatta vägen och låter publiken känna igen de klassiska replikerna (utmärkt översättning, balanserad mellan modern språkdräkt och Hagbergreminiscenser: Ulf Peter Hallberg) och de klassiska scenerna, trots att hon strukit ned texten till hälften. Priset ätt hon förenklat dramaturgin till oigenkännlighet. Effekten blir en rörlig illustrerad klassiker.

Erlend Birkelands scenografi består av en gigantisk trappa. Först i femte akt upptäcker vi att det finns en lucka ned till Yoricks med fleras grav, när Ofelia skall gravsättas. Ibland, som när skådespelartruppen gör entré, badar scenen i ett gulglänsande ljus. Att satsa på ljusdesign i stället för möbelmagasin är en utmärkt idé. Snillrikt är också att man använder de båda främsta logerna, så att Claudius och Gertrude med följe inledningsvis talar till Hamlet från den verkliga kungliga logen – vilken som bekant annars står tom ­– och när Råttfällan spelas, vrider sig Claudius i vredesmod från samma plats, medan en vansinnigt euforisk Hamlet triumferar från motsatta logen.

Man spelar i konventionella 1900-talskläder, ett numera utslitet grepp lanserat av bland andra Jan Kott för närmare sextio åt sedan. De goda – ty skillnaden mellan ont och gott är övertydlig hos Jupither – är klädda i svart eller svartvitt med öppen skjorta, medan skurkarna bär kostym i olika nyanser av grått, samt slips.

Adam Lundgrens superintelligente känslige Hamlet, spenslig med uppspärrade ögon, vinner lätt vår sympati, när han ensam på scenen beskriver sin belägenhet i en dysfunktionell familj. Melankoliker är han knappast – hans ångest har tydliga skäl. Eftersom Jupither flyttat och kortat första scenen med vålnaden, så att den kommer efter Claudius tal från balkongen nedtonas centralfrågan ”Who’s there?” med implikationerna vilka Hamlet och fadern egentligen är. När Per Svensson äntligen uppträder som vålnad i ett moln av dimma är han så handfast och resolut att hans existens icke kan betvivlas. Hamlet blir ett drama om en ung mans väg till hämnd. Redan för femtiofem år sedan skrevs en bok som sammanfattade den sekelgamla diskussionen om varför Hamlet tvekar. I denna dramaturgi renodlas det enklaste: han vill inte att farbrodern skall komma till himlen. Adam Lundgren gör en Hamlet som ser klart, men är förvirrad i sina handlingar och framför allt agerar för snabbt – i stället för som brukligt tvärtom. Han är lysande i slagsmål och fäktscener och klarar utmärkt av att klättra upp till Ofelia i logen inför scenen med Råttfällan. Men han saknar dessvärre det mångbottnade och tvetydiga som finns i rollen.

Som teaterbesökare undrar man om de en gång så viktiga politiska budskapen har bannlysts från nationalscenen. Nyligen avlägsnade man sista akt i Feydeaus Förlovningen, där pjäsens politiska tendens blir explicit, sedan försvann rasdimensionen ur Tennessee Williams Orfeus stiger ned och nu stryker Jupither Fortinbras ur Hamlet. Hos Shakespeare är ”something rotten” icke bara i familjen Hamlet/Claudius, utan i staten Danmark. Här slutar vi i Hamlets tystnad.

En mörkhårig och svartklädd Ofelia (Karin Franz Körlof) får en sällsynt framträdande position, i synnerhet i sina desperata dansrörelser som vansinnig. Det rent fysiska blir gripande och förflyttar fokus från frågan huruvida Hamlet är galen eller spelar galen till kärleksrelationen. Effekten är att Ofelia blir ett offer.

Sämre lyckas Jupither med skurksidan. Gerhard Hoberstorfers Claudius är ett monster av slughet och hyckleri, men kombinationen mellan en klassisk redan hos Shakespeare parodierad retorik och en affärsmannautstyrsel gör figuren osammanhängande, snarast en karikatyr. Värst karikerad, denna gång alltför karikerad, är Bengt Braskereds Polonius och mindre trovärdiga vänner än Marcus Vögelis Rosencrantz och Razmus Nyströms snubblande och stammande Guildenstern går knappast att tänka sig. Man är glad när de försvinner från scenen.

Till en äldre Dramatentradition hörde att länge verksamma skådespelare medverkade i småroller (Olle Hilding var under lång tid det bästa exemplet) och det är glädjande att man nu engagerat Jonas Bergström som förste (och denna gång ende) dödgrävare. Under den naturalistiskt skrovliga ytan märks eftertänksamhet och melankoli och här avstår Jupither från groteska utsvävningar och låter scenen utmynna i den förtvivlan hos Hamlet och Laertes som sedan motiverar duellen. Ett annat exempel är Irene Lindh som förste skådespelaren som förmår deklamera rollens av Shakespeare medvetet krystade monologer, så att de till och med blir begripliga.

Sofia Jupithers utslätade iscensättning av Hamlet kommer knappast att gå till teaterhistorien. Men den fungerar utmärkt som skolteater och introduktion till pjäsen och slagsmålen är välkoreograferade och underhållande!

Roland Lysell

Premiären, den 9 mars 2019

 

Dramaten, Stora scenen

Hamlet

Av: William Shakespeare

Översättning: Ulf Peter Hallberg
Bearbetning: Sofia Jupither, Irena Kraus
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljusdesign: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold

Medverkande: Adam Lundgren,Thérèse Brunnander, Gerhard Hoberstorfer, Per Svensson, Bengt Braskered, David Book, Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Marcus Vögeli, Razmus Nyström, Irene Lindh, Kaj Snijder (statist), Jonas Bergström, Sten-Johan Hedman