(publicerad digitalt på Norsk Shakespeare Tidsskrifts hemsida i samband med premiären)

Den återhållna erotiken och det subtila nervspelet hos Tennessee Williams gestalter transformeras till rått utspel och samtida vulgaritet när Stefan Larsson iscensätter Linje Lusta. Enstaka frön från Volksbühne i Berlin har spritts till Dramaten.

 

Där kommer Blanche DuBois med sin resväska i gången mellan kulisserna. Har kon kommit rätt med spårvagnen – till ”De elyseiska fälten”? Javisst! Träställningarna kunde vara husfasader, men till sist skall de tre konstruktionerna visa sig vara baksidorna på paret Kowalskis badrum, allrum och sovrum, medan köksbordet, där man äter och spelar poker, står till höger. Det dominerande på scenen är emellertid en stor vit skärm där vi ser aktörerna i närbild och kameraföraren följer vad de gör inne i rummen – precis som förr hos Frank Castorf i Berlin. Idén är intressant, så länge regin förmedlar mellan närhet och distans, men blir manierad när en tre timmars föreställning helt domineras av det nygamla stilgreppet. Frågan är också om Tennessee Williams Linje Lusta från 1947 bäst lämpar sig för effekten. Williams är inte Brecht och rollfigurerna kommer oss nära just genom att gestaltas ”live”. Vi nyfikna åskådare längtar efter att få se paret Kowalskis ostädade sängkammare annat än från videokameran och kulissbaksidan.

 

Varför blomstrar Williams?

Williams verkar blomstra på nytt i Stockholmsvåren. I dagarna inställdes de sista föreställningarna av Orfeus stiger ned i Runar Hodnes regi och på annat håll spelas Glasmenageriet. Varför? Gud kanske vet, men inte regissörerna. Stefan Larsson lyckas dock ge sin iscensättning långt mera liv än Runar Hodnes. Men inte heller han, lika litet som Livia Millhagen, som spelar Blanche, förmår ge rättvisa åt Williams subtilitet.

Livia Millhagens Blanche är en kortklippt, fönad, sminkad snobb från en nutida butiksgalleria som spottar ur sig sociala fördomar om systern Stellas sunkiga bostad och den polskättade svågern Stanley Kowalskis djuriskhet. Efter sammanbrottet kletar hon läppstift i ansiktet och hade liknat en utspökad skolflicka på maskerad om hon inte varit så berusad. Stanleys avslöjande av henne blir här ett slags högljutt facit, inte en partsinlaga, medan Blanche i pjäsen är en gåta läsaren fascineras av. Kanske är hon Williams alter ego? I vart fall är hon en av 1900-talslitteraturens talrika gestalter som söker autentiska värden i en inautentisk värld. Vilket här går åt skogen. Millhagens utspel går från att vara elegant och kamerafixerad till att bli vulgärt förfallen, men hon bevarar inte gestaltens hemlighet: herrgårdsfröken, poesilärarinna eller prostituerad i lönn? Den kvinna som i slutscenerna hämtas av en främmande läkare är ett offer som fått ett banalt psykiskt sammanbrott.

 

Stanley Kowalski som förövare

Danilo Bejarano är ett kraftfält som med hundraprocentig utlevelse skriker fram en dominant Stanley på proletärdialekt. Det märks att han sett Marlon Brando i Elia Kazans film från 1951, men klär av sig litet mera, slafsar litet mera när han äter – och framför allt slåss lika brutalt. Vad som saknas är däremot den gåtfulla vekhet som gör filmgestalten till något annat än en proletär polack. Kort sagt försvinner pjäsens (och filmens) ordlösa attraktion bortom vett och sans mellan Blanche och Stanley. Den erotiska urladdningen mellan de båda blir här en brutal våldtäkt, en social hämnd från Stanleys sida, och pjäsens dramaturgiska spänning försvinner.

I stället lyfts den destruktiva relationen mellan makarna Kowalski fram. När vi (och Blanche) hör Stellas skrik och Stanleys brutala slag när han misshandlar henne bakom en kuliss (tack för att våra ögon slipper skåda misshandeln!), skapas en skräckkänsla kusligt aktualiserad av de senaste dagarnas debatter och skriverier om misshandel och trakasserier på Dramaten som arbetsplats. Detta förstärks naturligtvis när Stanley triumferande släpar in Stella i sovrummet och de båda genomför ett lustfyllt samlag. Rebecka Hemses piggögda Stella, som märkligt nog tycks trivas i sitt sadomasochistiska äktenskap, blir iscensättningens intressantaste gestalt i kraft av sin förmåga att medla och överleva som misshandlad (Hemse avslöjar skickligt nog aldrig hennes bevekelsegrunder). En vardagsmänniska bland alla fiaskon. Kanske har tiden också gjort sitt: herrgårdsfröknar på drift är utdöda i Sverige, men icke kvinnor som frivilligt låter sig misshandlas i destruktiva förhållanden.

Rena fiaskogestalter är vännerna som Stanley spelar kort med. Alexander Salzbergers distanserade Steve och Shanti Roneys försiktigt fege Mitch – märkligt hur Blanche kan falla för honom – blir mest staffagefigurer.

 

Dramaturgi och musik

Dramaturgin i handlingen skapas mindre av rollgestalterna än av det utstuderade stämningskapande populärmusikprogram som Larsson och hans regiteam lagt in. I programbladet hänvisar man den detaljintresserade till hemsidan för upplysningar, ungefär som i Sveriges Radios Sommarprogram.

I kraft av denna iscensättning lämnar Stefan Larsson definitivt den naiva naturalismen bakom sig. Rollfigurernas utlevelse är långt starkare än i tidigare iscensättningar och det är naturligtvis tacksamt för aktörerna att spela ut vild vulgaritet inför kameran. Man kan heller inte klaga på hantverket. Rollfigurernas rörelsemönster är omväxlande och förväntansfullt kikar vi in mellan kulisserna för att se hur kameraföraren flitigt springer efter aktörerna fram och tillbaka över scenen. Men expressiviteten går för långt, ända in i den tyska äckelteatern, när vi får se hur Blanche kräks i toalettstolen. Spritflödet får drag av Hollywoodparodi och det eviga rökandet ter sig som ett minne från förr.

 

Försiktigt

Kvar finns en egendomlig försiktighet, trots spyor och sönderslaget porslin. Sedan en förvirrad Blanche förts bort kommer aktörerna in hand i hand, som om de, ungefär som i en jigg från Shakespeares tid, ville visa att detta bara varit ett spel och att ”we shall overcome”. Skall vi åskådare till varje pris hindras från att se Blanche som ett tragiskt offer – eller vårt ständigt missförstående och missförstådda alter ego, som via Kyrkogården hamnar på de Elyseiska Fälten i sitt hysteriska sökande efter Lusta?

Roland Lysell

 =

Dramaten, Stockholm

A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)

Av: Tennessee Williams
Översättning: Einar Heckscher
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Videofotografi: Andrea Grettve
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonander Looft
Peruk och mask: Thea Holmberg

Medverkande: Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Rita Hjelm, Livia Millhagen, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Marcus Vögeli