(publicerad digitalt på Norsk Shakespeare Tidsskrifts hemsida i samband med premiären)

Runar Hodne har iscensatt Tennessee Williams alltför sällan spelade Orfeus stiger ner på Dramatens scen på före detta Elverket. Den psykologisk-naturalistiska iscensättningen lyfter fram frustrerad erotik, men saknar glöd.

 

Tennessee Williams Orfeus stiget ner (Orpheus Descending, 1957) tillhör inte dramatikerns mest iscensatta verk, trots att Peter Hall blåste liv i pjäsen 1989 med Vanessa Redgrave i huvudrollen. Dramaten satte upp en tidigare version av dramat, Mannen i ormskinnsjackan (Battle of Angels, 1940) år 2010, dessvärre med tämligen katastrofalt resultat. En kritiker skrev träffande att mannen påminde om ”en beskedlig snok”. Något bättre går det denna gång i Runar Hodnes regi.

Williams pjäser är liksom Eugene O’Neills nyttiga och goda att läsa för varje teaterstudent. I sin ibsenska detaljrikedom ger de nämligen också scenarier för dramerna. Men deras tid och plats är icke vår. En regissör kan, som Sebastian Nübling i en lovordad iscensättning av Orpheus stiger ner på Münchner Kammerspiele 2012 med den långa blonda Wiebke Puls som Lady Torrance och den spröde men akrobatiskt smidige Risto Kübar som den unge intränglingen Val Xavier, befria sig från och ställa sig i kontrast till vedertagen tradition. Här hade pjäsens butik omgestaltats till en snurrande karusell på ett nöjesfält!

 

Hodnes vägval

Det andra alternativet är Hodnes; han söker följa Williams i spåren. Men då måste man också ledsaga dramatikern hela vägen. Pjäsen är en sexuell krutdurk, men också ett drama om italiensk vendetta och ett sorgespel i rasismens tecken. 1957 är nämligen också det åt då nio svarta elever tilläts börja i high school i Little Rock, Arkansas, vilket orsakade kraftiga protestaktioner hos den vita befolkningen. Oförställt rashat fanns inte bara på scenen, utan också i samhället

Pjäsen ger en tydlig signal. Val Xaviers gitarr bär den beundrade Lead Bellys namnteckning. Den färgade kringvandrande blues- och folksångaren, suverän på tolvsträngad gitarr, kom att stå bakom många yngre artister, men han tillbragte också helt förtjänt långa perioder i fängelse. Val må, med Williams egna ord, skapa ”samma tumult som en räv i en hönsgård” – men han är farligare än så: som rastöverskridande är han ett latent hot mot den helvita gemenskapens värderingar. I Björn Bengtssons gestaltning tycks Val närmast komma från en oskyldig visfestival. Omdömena om Sidney Lumets filmversion, The Fugitive Kind, må skifta, men Marlon Brandos Val lyckas med minimala ansiktsrörelser göra Val till en ondsint sanningssägare, inte bara en önskedröm med vackert förförisk röst för frustrerade damer i medelåldern.

 

Helledays Lady

Det är djärvt av Sofi Helleday att trots en skadad fot spela Lady vid premiären, men längre sträcker sig knappast djärvheten. Urladdningen med Val och fantasierna att låta den dödssjuke maken Jabe (Örjan Ramberg) sluta sitt liv i sista akt måste förankras i det tidigare spelet för att göra rollfiguren trovärdig, – vilket man ju måste när man väljer den naturalistiska vägen. Ladys far omkom när han sökte rädda den vinkrog som småstadens invånare tänt eld på, eftersom han sålt alkohol till svarta. När Lady väl fått veta att hennes make var med bland illgärningsmännen, vill hon åstadkomma en furiös vendetta genom att transformera familjens slitna butik till en succékrog med lysande lampor i regnbågens färger. Till på köpet har Lady trotsat döden genom att bli gravid med Val (hur det gått till får vi aldrig se) och kan äntligen hylla livet. I en bisats får vi också veta att familjen har ”beskydd”. Lady är med andra ord en riktig italienska! Ungefär som Anna Magnani i ovan nämnda film. Magnanis Lady kunde också älska, vilt, passionerat och hatiskt, och råkade i slagsmål med Val. Helleday klänger sig snarast fast vid en pojke, som hon i början låtsats förakta och som nu helst skulle vilja lämna henne och hennes manipulationer.

 

Kvinnoroller och drifter

Williams kvinnoroller har starka drifter, men måste i de manschauvinistiska Sydstaterna ständigt lägga band på sig. De träaktiga männen förmår inte tillfredsställa dem vare sig sensuellt eller sexuellt, men är däremot skickliga på att förtrycka dem. Således blev de idealroller för efterkrigstidens aktriser, också i Sverige. Den skickligaste gestaltningen i denna iscensättning är Elin Klingas överspända konstnärinna Vee, som sublimerat sin sexualitet till en Kristusvision. En beröring av Val avslöjar hennes neuros. Den uppenbara exhibitionismen representeras av Kirsti Stubøs Carol. Men med sina kortbyxor och Mickey Mousetröja tycks hon vara ett barn av en senare tid än resten av rollfigurerna. Att hon väljer Roy Orbisons ”Only the Lonely” från 1960 på jukeboxen hänger nog mera ihop med sångtiteln än musiksmaken. Carol är som typ den försmådda kvinnan. Av Val får hon inget gensvar utan bara förakt, vilket tycks leda in den magra gestalten i ett missbruk långt värre än spritens.

Frågan huruvida Tennessee Williams är en överdrivet freudianskt inspirerad försvarare av kvinnlig lusta, eller om hans rollfigurer är män i förklädnad tål väl att diskuteras. Den styckevis råa sexualfixeringen kan tyda på det senare, liksom det faktum att han transformerat tidiga manliga gestalter i noveller till kvinnor på scenen. Hodnes iscensättning bjuder dock på två entydigt korrekta, ehuru karikerade, kvinnor: Mia Bensons Dolly och Kicki Brambergs Beulah. I sin nyfikenhet och fördomsfullhet påminner de dock mera om nordiska kafferepstanter än sydstatsdamer.

 

Scenografins språk

Dekoren är reducerad till två röda stolar, en jukebox, ett flipperspel, några lysande neonskyltar, en kassaapparat och en telefon. I stället för väggar har scenografen Serge von Arx nöjt sig med vita lysrörspelare, vilket diskret skapar utmärkta tillfällen för rollfigurerna att lyssna. Ellen Ruges som vanligt kongeniala ljussättning får därmed möjligheten att verka i all sin kraft och skickligt skulptera fram scenerna. Hodne är nämligen en ytterst skicklig yrkesman vad gäller att skapa dynamik mellan rollfigurerna på golvytan.

Runar Hodnes Orfeus stiger ner är förvisso en mestadels underhållande och tankegivande gestaltning av medelålders kvinnors sexuella frustration och en förvirrad yngre mans rådlöshet när han vill komma undan. Att Williams värld är en värld där man köper, låter sig köpas eller förvirrat irrar omkring förstår vi. Men man saknar såväl den italienska hettan som Sydstaternas kvalm – och flera utbrott än den bedragne makens/mördarens. Förhoppningsvis återkommer Dramaten till författarskapet – varför inte med Williams sena, mindre naturalistiska, pjäser och varför inte med en djärvare regi och slipad politisk udd?

 

Roland Lysell

25 januari 2019

 

==

Dramaten, Elverket

Orfeus stiger ned (Orpheus Descending)

Av: Tennessee Willams
Översättning: Pamela Jaskoviak
Regi: Runar Hodne
Ljusdesign: Ellen Ruge
Ljuddesign: Björn Lönnroos
Scenografi: Serge von Arx
Mask och peruk: Sofia Ranow
Kostym: Magdalena Åberg

Medverkande:

Björn Bengtsson
Mia Benson
Kicki Bramberg
Sofi Helleday
Elin Klinga
Hannes Meidal
Örjan Ramberg
Maria Salomaa
Kirsti Stubø
Jan Waldekranz